Visa fullständig version : "Himlastormande kär - eller bara nöjd?"
wintersnowdrift
2008-03-12, 13:23
Fastnade i en diskussion på ett annat forum med ovanstående titel. Debatten rörde huruvida ett (långvarit) förhållande måste bygga på en ursprunglig het passion eller om det räckte med att man "trivs ihop på ett mer jordnära plan". Det var främst (enbart) kvinnor som diskuterade, och ståndpunkterna gick lite isär. Några ansåg att de absolut aldrig skulle kunna "nöja" sig med någon som inte var helt perfekt - andra menade att en sådan kärlek endast existerar på film och att man måste vara mer pragmatisk i valet av partner.
Personen som startade diskussionen hade en pojkvän som hon trivdes ihop med, men som hon inte tyckte att hon kunde diskutera "livets mening" och andra djupare frågor med. Här skiljde sig också åsikterna - vissa tyckte att livsfilosofi kan man diskutera på annat håll (med vänner t.ex.), medan några ansåg att det var helt essentiellt att kunna ventilera dylika funderingar med sin partner.
Hur är det för er? Finns "perfekt kärlek" eller ska man "nöja" sig? Vad vill ni kunna prata med er partner om? Är det viktigt att dela gemensamma värderingar och intressen - och på vilken nivå isf? (Från livsåskådningsgenren till mer praktiska begivenheter; typ att det underlättar om båda gillar samma chipssmak. Ni fattar.)
//Kristin
ett snabbt svar i avvaktan på ett utvecklingssamtal.
I din fråga ser jag två frågor
1. kan man bygga en långvarig kärlieksrelation på djup vänskap eller måste det ha funnits passion och himelsk förälskelse i början?
2. måste partnern kunna bekräfta alla relationsbehov?
1. Jag tror att det är från person till person. Vissa kan nöja sig med en djup kärlek med vänskap i botten utan att känna att blixtrar slår och hjärtat klapprar. Andra känner sig svältfödda. Det går inte att säga att det ena aldrig funkar utan det måste vara så.
2. Här tror jag mycket är könsberoende (sticker ut hakan). Min erfarenhet är att killar kan ha olika personer till olika behov i livet. Jag har killkompisar som har vänner/bekanta som är korkade. Jag frågar hur kan du umgås med X som är så korkad. Äsch, han är bra på fotboll. Det räcker. Med X pratar och spelar han fotboll med, enough. Sen har han Y till att diskutera politik med och Z till att prata relationer med. Flickvän/fru har han till att få sitt kärleksliv tillgodosett.
Många kvinnor/tjejer tror jag däremot vill ha fler sidor/behov bekräftade i en och samma person. Att ha en träningskompis som är helt blåst är för många omöjligt. Då kör man hellre själv. Det här kunde jag uppleva när jag spelade basket. Funkade man inte på personplanet spelade det ingen roll hur bra man var på spelet. Det måste stämma mer komplett på flera plan för att kunna hålla som en relation. På samma sätt tror jag många av oss är i relationer. Vi kan inte bara ha en snygg kille som är totalblåst.
iaf är det min teori.
kan utvecklas mer men jag har inte tid just nu.
tata
Jag tror att det är från person till person. Vissa kan nöja sig med en djup kärlek med vänskap i botten utan att känna att blixtrar slår och hjärtat klapprar. Andra känner sig svältfödda. Det går inte att säga att det ena aldrig funkar utan det måste vara så.
+1. Jag tror inte ens att alla kan drabbas av den där allt uppslukande passionen; hur våldsam man är i sina affekter skiljer ju även när det gäller annat än kärlek (vissa blir argare, har lättare för att skratta, lättare för att bli ledsna, är mer lättsårade osv. än andra). Olika personligheter älskar på olika sätt helt enkelt, och det blir omöjligt att säga att det ena eller det andra är "rätt". Däremot hyllas ju passionen ofta i konsten och i media, vilket kanske kan skapa intrycket att den är ett måste, och kvittot på att man hittat "rätt". När det gäller det där sista är jag inte alls så säker på att det mest passionerade förhållandet är det bästa på sikt, det är himlastormande och fantastiskt inledningvis, men kan också utvecklas till något väldigt slitsamt, särskilt om tendenser till svartsjuka och härsklystnad finns med i bilden.
MasterChief
2008-03-12, 15:50
För mig är det väldigt enkelt. När jag ser alla mina viktiga värderingar reflekterade i en flickas agerande så finns förutsättningarna för kärlek. Det har hänt en gång och jag är fortfarande gift. Det jag förstår nu till skillnad mot "tidigare kärlekar" är att det är stor skillnad på en kärlek där det sexuella och spirtuella är fullständigt ihopkopplade och lite testosteronstinn kåtkärlek.
För mig är det väldigt enkelt. När jag ser alla mina viktiga värderingar reflekterade i en flickas agerande så finns förutsättningarna för kärlek. Det har hänt en gång och jag är fortfarande gift. Det jag förstår nu till skillnad mot "tidigare kärlekar" är att det är stor skillnad på en kärlek där det sexuella och spirtuella är fullständigt ihopkopplade och lite testosteronstinn kåtkärlek.
Nu blir jag alldeles romantiskt. Jag har egentligen inget vettigt att tillhöra i den här diskussionstråden.
Maharadja
2008-03-12, 16:07
Varför nöja sig med halvljummen kärlek? Klart som tusan man ska ha krav om man vill bli lycklig! :)
wintersnowdrift
2008-03-12, 16:34
ett snabbt svar i avvaktan på ett utvecklingssamtal.
I din fråga ser jag två frågor
1. kan man bygga en långvarig kärlieksrelation på djup vänskap eller måste det ha funnits passion och himelsk förälskelse i början?
2. måste partnern kunna bekräfta alla relationsbehov?
1. Jag tror att det är från person till person. Vissa kan nöja sig med en djup kärlek med vänskap i botten utan att känna att blixtrar slår och hjärtat klapprar. Andra känner sig svältfödda. Det går inte att säga att det ena aldrig funkar utan det måste vara så.
2. Här tror jag mycket är könsberoende (sticker ut hakan). Min erfarenhet är att killar kan ha olika personer till olika behov i livet. Jag har killkompisar som har vänner/bekanta som är korkade. Jag frågar hur kan du umgås med X som är så korkad. Äsch, han är bra på fotboll. Det räcker. Med X pratar och spelar han fotboll med, enough. Sen har han Y till att diskutera politik med och Z till att prata relationer med. Flickvän/fru har han till att få sitt kärleksliv tillgodosett.
Många kvinnor/tjejer tror jag däremot vill ha fler sidor/behov bekräftade i en och samma person. Att ha en träningskompis som är helt blåst är för många omöjligt. Då kör man hellre själv. Det här kunde jag uppleva när jag spelade basket. Funkade man inte på personplanet spelade det ingen roll hur bra man var på spelet. Det måste stämma mer komplett på flera plan för att kunna hålla som en relation. På samma sätt tror jag många av oss är i relationer. Vi kan inte bara ha en snygg kille som är totalblåst.
iaf är det min teori.
kan utvecklas mer men jag har inte tid just nu.
tata
Du är relationsklok som vanligt ;). Det var en bra sammanfattning av frågeställningarna och dito svar. Jag ville inte skriva ut det i ursprungsinlägget för att undvika att diskussionen blev vinklad från början; men jag uppfattar det också som att kvinnor generellt har större behov av att få en heltäckande bekräftelse från en och samma person. Frågan är bara hur många som verkligen får det och hur många som "lurar" sig själva att pojkvännen är något mer/annat än vad han kanske verkligen är. Alla är vi ändå lite itutade att Mr.Right ska komma ridande på sin vita springare och att alla våra önskningar därefter ska vara uppfyllda (...eller så är det bara jag).
+1. Jag tror inte ens att alla kan drabbas av den där allt uppslukande passionen; hur våldsam man är i sina affekter skiljer ju även när det gäller annat än kärlek (vissa blir argare, har lättare för att skratta, lättare för att bli ledsna, är mer lättsårade osv. än andra). Olika personligheter älskar på olika sätt helt enkelt, och det blir omöjligt att säga att det ena eller det andra är "rätt". Däremot hyllas ju passionen ofta i konsten och i media, vilket kanske kan skapa intrycket att den är ett måste, och kvittot på att man hittat "rätt". När det gäller det där sista är jag inte alls så säker på att det mest passionerade förhållandet är det bästa på sikt, det är himlastormande och fantastiskt inledningvis, men kan också utvecklas till något väldigt slitsamt, särskilt om tendenser till svartsjuka och härsklystnad finns med i bilden.
Att människor älskar olika förstår och håller jag med om. Men är det solklart vilken "kategori" man tillhör sas? Det känns ju lite bortkastat att sitta ett helt liv och hoppas på den himlastormande passionen, och så inser man när man är 80+ att: "Nähä, jag var visst inte benägen till den sortens kärlek. Jag borde ha gift mig med Berra som trots allt var rätt hygglig och skaffat vovve, volvo och villa istället för att bli gammal och bitter."
För mig är det väldigt enkelt. När jag ser alla mina viktiga värderingar reflekterade i en flickas agerande så finns förutsättningarna för kärlek. Det har hänt en gång och jag är fortfarande gift. Det jag förstår nu till skillnad mot "tidigare kärlekar" är att det är stor skillnad på en kärlek där det sexuella och spirtuella är fullständigt ihopkopplade och lite testosteronstinn kåtkärlek.
Det låter ju typ optimalt. Fast det är efterklokheten i sådana här bryderier som skrämmer mig lite (förvisso är det så med det mesta här i livet; först EFTERÅT ser man sammanhangen och förstår konsekvenserna av saker och ting) - för hur vet man i nuet vilken typ av känslor man har att göra med?
//Kristin
shut teh face
2008-03-12, 16:47
Det här är inget som kan diskuteras utan att först konstatera att det är individuellt, är är är är.
Tro det eller ej, men jag trivs så otroligt bra med att vara själv att jag aldrig (igen) skulle bli tillsammans med någon som bara gjorde mig nöjd. Jag vill ha passionen, drömprinsen, någon som tillfredställer alla sinnen, ja ni fattar.
machine gun
2008-03-12, 17:33
Jag tror att om man funderar väldigt mkt över om ens partner verkligen är rätt för en eller om det finns "mer", så står nog inte allt helt rätt till med förhållandet.
Håller med Cilia och machine gun.
Sen tror jag att många är filmskadade och tror på den perfekta kärleken som en naturlag. Det anser jag är ungefär lika mycket trams som att tro på ödet.
Därmed inte sagt att ett förhållande inte kan kännas perfekt och det är i alla fall det jag strävar efter (och ganska nyligen har lyckats med).
Vad vill ni kunna prata med er partner om?
Allt och med fullständig ärlighet. Jag vill se mig själv reflekteras i min partners ögon och utan att kunna det skulle inte ett förhållande vara möjligt i längden.
shut teh face
2008-03-12, 19:35
Det är svårt att säga vad som är viktigast etc..
Jag tycker ärlighet, kunna prata om allt, känna moralisk plikt inför förhållandet (inte otrohet) är viktigt. Kan också säga att man nödvändigtvis inte behöver gilla samma saker, jag tror det är bra ifall man kan vara lite olika också.
Jag har lite svårt för att älska. Men jag har lätt för att tycka om.
Å det var ju fan inget svar på frågan kanske? Men.. ööö. Vissa behöver himlastormande, jag tror de är rätt få. Nu haver jag svarat trådfrågan. :thumbup:
Semiramis
2008-03-12, 20:10
Intressant fråga - himlastormande kärlek är - himlastormande kärlek. Inte något som varar för evigt även om det kan blossa upp igen då och då. Frågan är då vad som återstår när förälskelsens rosenröda moln börjar skingras, jag har sett exempel både på att det inte finns något kvar då och på att det då går att hitta varandra på djupare plan.
Jag har alls inget behov av att hitta allt i samma person men att dela sitt liv med någon som det inte går att diskutera livsfrågor med känns för torftigt.
Jag skulle inte vilja leva i ständig förälskelse, det är fantastiskt att ha upplevt det men att var allt uppslukad i en annan person år ut och år in låter ganska förskräckligt för mig.
MasterChief
2008-03-12, 20:22
Det låter ju typ optimalt. Fast det är efterklokheten i sådana här bryderier som skrämmer mig lite (förvisso är det så med det mesta här i livet; först EFTERÅT ser man sammanhangen och förstår konsekvenserna av saker och ting) - för hur vet man i nuet vilken typ av känslor man har att göra med?//Kristin
Anledningen till att relationer kraschar hela tiden är pga att man vet inte själv vad man tycker. När ens egna värderingar är i konflikt (Åååå, jag vill ha en farlig spännande kille, men åååhh, han måste vara gullig och snäll; typ) så blir de efterföljande känslorna kaotiska. Det bästa sättet att hitta sin kärlek är att först få ordning på sig själv. Därefter blir allt mycket enklare. :)
wintersnowdrift
2008-03-12, 22:13
Allt och med fullständig ärlighet. Jag vill se mig själv reflekteras i min partners ögon och utan att kunna det skulle inte ett förhållande vara möjligt i längden.
Anledningen till att relationer kraschar hela tiden är pga att man vet inte själv vad man tycker. När ens egna värderingar är i konflikt (Åååå, jag vill ha en farlig spännande kille, men åååhh, han måste vara gullig och snäll; typ) så blir de efterföljande känslorna kaotiska. Det bästa sättet att hitta sin kärlek är att först få ordning på sig själv. Därefter blir allt mycket enklare. :)
Argh, så det ligger alltså något i den gamla klyschan att man måste känna sig själv innan man verkligen kan ta till sig andra? Förutsättningen för att man ska se sig själv reflekterad i någon annan är ju att man faktiskt vet vem man är... :P
Intressant fråga - himlastormande kärlek är - himlastormande kärlek. Inte något som varar för evigt även om det kan blossa upp igen då och då. Frågan är då vad som återstår när förälskelsens rosenröda moln börjar skingras, jag har sett exempel både på att det inte finns något kvar då och på att det då går att hitta varandra på djupare plan.
Jag har alls inget behov av att hitta allt i samma person men att dela sitt liv med någon som det inte går att diskutera livsfrågor med känns för torftigt.
Jag skulle inte vilja leva i ständig förälskelse, det är fantastiskt att ha upplevt det men att var allt uppslukad i en annan person år ut och år in låter ganska förskräckligt för mig.
Jag kan ingenting om "sånt här"; men jag har fått för mig (via random Hollywoodfilm antagligen) att normen för den perfekta utvecklingen av ett förhållande är:
1. stormande känslosvall (gärna kärlek vid första ögonkastet), som håller i sig ett antal månader
2. när förälskelsen lägger sig så inser man att kärleken inte bara var ett ytligt rus; den andra personen är en genuint fantastisk person och man når varandra på djupet
3. paret lever lyckligt i alla sina dar, kanske med en enstaka kris då och då som alltid slutar med att båda inser att de faktiskt älskar varandra vilket leder till att banden stärks ytterligare
(4. vanlig vardag med skrikande ungar, bostadslånsräntor, spaghetti och köttfärssås till middag etc.)
... men jag har ingen aning om det är så det faktiskt ser ut i praktiken. Det känns som om hjärnan är så infekterad av romantiserade bilder och stereotypa resonemang att det är svårt att urskilja vad som eventuellt stämmer med verkligheten.
//Kristin
jag anser att förutsättningen för att få ett långvarigt förhållande är att båda parter vet vad de söker i en partner. Ofta träffar folk varandra, blir kära och ser bara till det de har gemensamt. Hur irrelevant det än är för relationen egentligen och glömmer att se till vad för olikheter de har och om de kan leva med det. När den första förälskelsen lägger sig ser de sin partners brister som egentligen alltid funnits där och relationen går i kras
hangatyr
2008-03-13, 09:37
man vet när man har hittat rätt. så är det bara.
The_RobRoy
2008-03-13, 11:25
Bra post wintersnow!
Jag har alltid haft svårt för dehär med himlastormande kärlek. Men däremot kräver jag nog av min partner att vi har ganska lika värderingar, samt att vi i alla fall har några gemensamma intressen, så att vi kan ta en helg och antingen göra något båda tycker är kul, eller snacka om något båda tycker är kul.
Hade väldigt svårt för att hitta på saker i mitt förra förhållande där båda hade roligt, förrutom att typ gå på fester med andra, eller andra saker som involverade andra människor. Kolla på film va nog de enda gemensamma vi hade som båda tyckte var kul att spendera helgen på. Jag gjorde slut :(
Jag kan ingenting om "sånt här"; men jag har fått för mig (via random Hollywoodfilm antagligen) att normen för den perfekta utvecklingen av ett förhållande är:
1. stormande känslosvall (gärna kärlek vid första ögonkastet), som håller i sig ett antal månader
2. när förälskelsen lägger sig så inser man att kärleken inte bara var ett ytligt rus; den andra personen är en genuint fantastisk person och man når varandra på djupet
3. paret lever lyckligt i alla sina dar, kanske med en enstaka kris då och då som alltid slutar med att båda inser att de faktiskt älskar varandra vilket leder till att banden stärks ytterligare
(4. vanlig vardag med skrikande ungar, bostadslånsräntor, spaghetti och köttfärssås till middag etc.)
Jag tror att punkt 1 är en aning influerad av film och litteratur, rätta mig om jag har fel. Hur ofta har egentligen folk sett varandra på gatan och BAM! (eller för den delen först hatat varandra och sedan BAM!)? Jag tror att det är minst lika vanligt att man lär känna varandra i något sammanhang och efter hand upptäcker att man trivs lite bättre i varandras sällskap än vad "vanliga kompisar/arbetskamrater/whatever" gör. Typ ljuv musik fade:ar in, istället för att börja med det Haydnska pukslaget. ;)
Ibland tror jag att man (särskilt tjejer) intellektualiserar lite för mycket kring sin kärlek eller inte kärlek; den måste äkthetsprövas så in extremis att ingen kärlek i världen skulle kunna bevisas vara av tillräckligt ädel halt. "Nej, om jag verkligen älskade honom skulle jag inte hata att han kastar smutsiga strumpor på golvet, jag skulle tycka att det var charmigt ... jag är nog inte kär"; "om jag verkligen älskade honom skulle jag inte tycka att det var kul att åka till fjällen med tjejkompisarna, jag skulle vilja dö inför alternativet att vara bort från honom en vecka ... jag är nog inte kär" osv.
man vet när man har hittat rätt. så är det bara.
Men motparten kan ha en annan åsikt.
En mycket viktigare fråga är därför om man bara skall vara nöjd med sig själv eller om man skall kräva extas över det egna jaget. Det är trots allt med sig själv man lever från vaggan till graven och man kontrollerar dessutom sig själv. En relation och en annan människa kan man inte kontrollera.
Jag tror att punkt 1 är en aning influerad av film och litteratur, rätta mig om jag har fel. Hur ofta har egentligen folk sett varandra på gatan och BAM! (eller för den delen först hatat varandra och sedan BAM!)? Jag tror att det är minst lika vanligt att man lär känna varandra i något sammanhang och efter hand upptäcker att man trivs lite bättre i varandras sällskap än vad "vanliga kompisar/arbetskamrater/whatever" gör. Typ ljuv musik fade:ar in, istället för att börja med det Haydnska pukslaget. ;)
Ibland tror jag att man (särskilt tjejer) intellektualiserar lite för mycket kring sin kärlek eller inte kärlek; den måste äkthetsprövas så in extremis att ingen kärlek i världen skulle kunna bevisas vara av tillräckligt ädel halt. "Nej, om jag verkligen älskade honom skulle jag inte hata att han kastar smutsiga strumpor på golvet, jag skulle tycka att det var charmigt ... jag är nog inte kär"; "om jag verkligen älskade honom skulle jag inte tycka att det var kul att åka till fjällen med tjejkompisarna, jag skulle vilja dö inför alternativet att vara bort från honom en vecka ... jag är nog inte kär" osv.
Bra post Tolkia! Jag tycker att du är klok.
hangatyr
2008-03-13, 14:20
Men motparten kan ha en annan åsikt.
En mycket viktigare fråga är därför om man bara skall vara nöjd med sig själv eller om man skall kräva extas över det egna jaget. Det är trots allt med sig själv man lever från vaggan till graven och man kontrollerar dessutom sig själv. En relation och en annan människa kan man inte kontrollera.
Om "motparten" (lustigt ordval) har en annan åsikt,så har man sannolikt INTE hittat rätt!
Om "motparten" (lustigt ordval) har en annan åsikt,så har man sannolikt INTE hittat rätt!
om man är socialt missanpassad ellr har någon annan beteendestörning som gör att man inte kan känna av andra människor så kan man säkert ha hittat rätt
major Pectoralis
2008-03-13, 14:33
Äh, himlastormande och evig kärlek för en person måste vara extremt ovanligt om det ens existerar. Dessutom kan man fråga sig hur många som är i position att fritt välja en partner. Däremot tror jag definitivt att man kan "lära sig att älska" någon p.g.a. att man är "tvungen".
Känslor som vi förstår dem är blott ord/kategorier. Riktiga känslor är svåra att tyda och de är inte klassificerade ord utan fysiologi som beror på blandningar av diverse hormoner.
Om "motparten" (lustigt ordval) har en annan åsikt,så har man sannolikt INTE hittat rätt!
Men det vet man ju inte så länge allt verkar vara fint i relationen. Mängder av människor går omkring och är dödskära i någon som lämnat dem. De hade helt klart hittat rätt eftersom de är så kära och svartsjuka. Om man är säker på att partnern aldrig sticker så har ju passionen ebbat ut. Då är otrohet nästa steg. Alternativt nöjer man sig med en lugnare relation som bygger på mycket mat och rutinsex några gånger per år.
Alternativt nöjer man sig med en lugnare relation som bygger på mycket mat och rutinsex några gånger per år.
Fakking hell där är jag redan. :laugh:
Nitrometan
2008-03-13, 15:04
Om man är säker på att partnern aldrig sticker så har ju passionen ebbat ut.
Så du anser att svartsjuka är det enda måttet på passion/kärlek?
Snarare är det väl så att när passionen är som starkast så kan man aldrig tänka sig att partnern skulle sticka?
Argh, så det ligger alltså något i den gamla klyschan att man måste känna sig själv innan man verkligen kan ta till sig andra? Förutsättningen för att man ska se sig själv reflekterad i någon annan är ju att man faktiskt vet vem man är... :P
För att uppskatta det behöver man i varje fall känna sig själv och trivas med sig själv. Men alla försök att hitta kärleken är ju inte dömda att misslyckas bara för att man har områden som behöver utvecklas. Det betyder bara att det krävs lite arbete.
Här kan man spinna vidare lite på det Tolkia skriver, att det där med kärlek vid första ögonkastet är rätt ovanligt(jag tror dock det är möjligt, eller i varje fal kärlek efter sådär en 10 minuter :D ). Även om man råkar ut för det lär det ändå krävas en hel del arbete för att få det att funka. Det arbetet, om man ska uttrycka det på ett fint sätt, kan vara att verkligen finna varandra och kanske även sig själv. Med det senare menar jag dock inte att man kan få sin självbild från andra människor, däremot kan den interaktionen göra att man når nya insikter.
Som med allt här i livet man strävar efter, men som kan vara svårt att nå, tror jag också det är viktigt att gilla vägen dit. Du vet, så att allt man gör inte bara går ut på att längta efter den perfekta kärleken och alla misslyckanden kommer som bittra nederlag(och det ska jag säga som fortfarande väntar på att den perfekta kvinnan ska inse att det är mig hon vill ha... ;) ).
Jag tror i princip att man får vara realistisk och inse att om man tänk leva ihop med en människa i en 40-50 år kan man inte förvänta sig att var nykär hela tiden. Efter x antal år kanske det blir mer som en väldigtbrakompisrelation. Finns säkert par där man kan vara "nykär" i bra många år men det tror jag är svårt. Känns som det blir månag skilsmässor ifall man ger upp så fort det inte är roligt längre.
god kommunikation + great sex = långvarit förhållande.
wintersnowdrift
2008-03-13, 21:12
Bra post wintersnow!
Jag har alltid haft svårt för dehär med himlastormande kärlek. Men däremot kräver jag nog av min partner att vi har ganska lika värderingar, samt att vi i alla fall har några gemensamma intressen, så att vi kan ta en helg och antingen göra något båda tycker är kul, eller snacka om något båda tycker är kul.
Hade väldigt svårt för att hitta på saker i mitt förra förhållande där båda hade roligt, förrutom att typ gå på fester med andra, eller andra saker som involverade andra människor. Kolla på film va nog de enda gemensamma vi hade som båda tyckte var kul att spendera helgen på. Jag gjorde slut :(
Mjo, oavsett vad så måste man nog ha utbyte av varandras sällskap på tu man hand. Vad var det som gjorde att du föll för henne? Good looks?
Jag tror att punkt 1 är en aning influerad av film och litteratur, rätta mig om jag har fel. Hur ofta har egentligen folk sett varandra på gatan och BAM! (eller för den delen först hatat varandra och sedan BAM!)? Jag tror att det är minst lika vanligt att man lär känna varandra i något sammanhang och efter hand upptäcker att man trivs lite bättre i varandras sällskap än vad "vanliga kompisar/arbetskamrater/whatever" gör. Typ ljuv musik fade:ar in, istället för att börja med det Haydnska pukslaget. ;)
Ibland tror jag att man (särskilt tjejer) intellektualiserar lite för mycket kring sin kärlek eller inte kärlek; den måste äkthetsprövas så in extremis att ingen kärlek i världen skulle kunna bevisas vara av tillräckligt ädel halt. "Nej, om jag verkligen älskade honom skulle jag inte hata att han kastar smutsiga strumpor på golvet, jag skulle tycka att det var charmigt ... jag är nog inte kär"; "om jag verkligen älskade honom skulle jag inte tycka att det var kul att åka till fjällen med tjejkompisarna, jag skulle vilja dö inför alternativet att vara bort från honom en vecka ... jag är nog inte kär" osv.
Det ligger nog mycket i sista stycket, jag känner mig träffad. Samtidigt är det väldigt svårt att ta till sig av råd med andemeningen: "äh, du tänker för mycket." Ehum, jo, jag vet. Men hur slutar man tänka? (Kanske handlar det om att lära sig tänka på ett annat sätt? Vilket kan vara nog så svårt, men att helt sluta intellektualisera känns nästintill omöjligt i min värld.)
Men motparten kan ha en annan åsikt.
En mycket viktigare fråga är därför om man bara skall vara nöjd med sig själv eller om man skall kräva extas över det egna jaget. Det är trots allt med sig själv man lever från vaggan till graven och man kontrollerar dessutom sig själv. En relation och en annan människa kan man inte kontrollera.
Det är sant att man bara kan kontrollera sin egen person. Just därför tycker jag också att det är myckt enklare att ställa krav på sig själv; jag har ju makt att styra över alla handlingar som bara involverar mig. "Poängen" med relationer i allmänhet och kärlek i synnerhet är väl att de inte går (ska gå) att kontrollera enbart med hjälp av viljestyrka - och därmed blir känslorna och lyckan man upplever tillsammans med andra större och starkare än när man åstadkommer något på egen hand. Respons från medmänniskor är mer värd än det man kan skapa själv. Så är det i alla fall för mig.
Men det här resonemanget kanske inte alls hör ihop med vad du syftade på?
Äh, himlastormande och evig kärlek för en person måste vara extremt ovanligt om det ens existerar. Dessutom kan man fråga sig hur många som är i position att fritt välja en partner. Däremot tror jag definitivt att man kan "lära sig att älska" någon p.g.a. att man är "tvungen".
Känslor som vi förstår dem är blott ord/kategorier. Riktiga känslor är svåra att tyda och de är inte klassificerade ord utan fysiologi som beror på blandningar av diverse hormoner.
Av vilken anledning menar du att man är tvingad att lära sig älska? Och hur gör man?
//Kristin
Klart man kan tvinga sig att älska något, känslor är lätta att manipulera fram
wintersnowdrift
2008-03-13, 21:25
För att uppskatta det behöver man i varje fall känna sig själv och trivas med sig själv. Men alla försök att hitta kärleken är ju inte dömda att misslyckas bara för att man har områden som behöver utvecklas. Det betyder bara att det krävs lite arbete.
Här kan man spinna vidare lite på det Tolkia skriver, att det där med kärlek vid första ögonkastet är rätt ovanligt(jag tror dock det är möjligt, eller i varje fal kärlek efter sådär en 10 minuter :D ). Även om man råkar ut för det lär det ändå krävas en hel del arbete för att få det att funka. Det arbetet, om man ska uttrycka det på ett fint sätt, kan vara att verkligen finna varandra och kanske även sig själv. Med det senare menar jag dock inte att man kan få sin självbild från andra människor, däremot kan den interaktionen göra att man når nya insikter.
Som med allt här i livet man strävar efter, men som kan vara svårt att nå, tror jag också det är viktigt att gilla vägen dit. Du vet, så att allt man gör inte bara går ut på att längta efter den perfekta kärleken och alla misslyckanden kommer som bittra nederlag(och det ska jag säga som fortfarande väntar på att den perfekta kvinnan ska inse att det är mig hon vill ha... ;) ).
Mjo, jag har börjat inse att det inte är smart att sätta alla pengar på vinnare i ett enda löp, vad saken än gäller. Det är bättre att gardera med fler streck och att sprida riskerna i flera lopp - men för den sakens skull så behöver man ju inte sluta drömma om storvinsten (haha, jag gillar att konstruera metaforer men denna var verkligen grymt kass).
Seriöst så är jag helt med på att förhållanden inte fungerar som i en Hollywoodfilm med bara sus och dus. Dock är jag fortfarande inte säker på (och kommer kanske aldrig bli...) hur det faktiskt fungerar i verkligheten. Kanske finns ingen mall; kanske "händer" saker bara utan att folk egentligen fattar vad det rör sig om. Jag gillar inte att inte kunna förstå ;).
//Kristin
Så du anser att svartsjuka är det enda måttet på passion/kärlek?
Snarare är det väl så att när passionen är som starkast så kan man aldrig tänka sig att partnern skulle sticka?
Förklara det för alla män som inte lämnar sina ex i fred.
Jag kan ställa upp på ett experiment. Jag och wintersnowdrift blir störtkära och sen får vi se hur länge det håller. (Jag kan diska, laga mat och kompa på gitarr)
Men motparten kan ha en annan åsikt.
En mycket viktigare fråga är därför om man bara skall vara nöjd med sig själv eller om man skall kräva extas över det egna jaget. Det är trots allt med sig själv man lever från vaggan till graven och man kontrollerar dessutom sig själv. En relation och en annan människa kan man inte kontrollera.
+1
The_RobRoy
2008-03-13, 22:39
Mjo, oavsett vad så måste man nog ha utbyte av varandras sällskap på tu man hand. Vad var det som gjorde att du föll för henne? Good looks?
Jag överdrev väl lite kanske. I början tänkte jag inte så mycket på sånt, vi träffades på helger, hade massa sex, såg någon film, gick en promenad och snackade. Sen samma visa nästa helg, vips så hade vi flyttat ihop och sen började allt sakta men säkert kännas sämre och sämre.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.