Visa fullständig version : Berätta om era paranormala upplevelser! *-WARNING- This thread may be creepy*
Har mina kära forumiter någon obehaglig, eller kanske väldigt faschinerande upplevelse att berätta om den "andliga världen"? Själv tycker jag att det är mycket faschinerande, även om det mesta nu inte stämmer. Men jag gillar den otäcka känslan man får när man läser något läskigt eller ser på tv.
Ibland kan det också vara så att man känner sig extremt iaktagen när man är på något obehagligt ställe, som en kyrkogård klockan 1 på natten. Faschinerande helt enkelt.
Jag börjar med min och hoppas att ni fyller på.
Förut så bodde vi i en lite större lägenhet som saknade öppen yta. Lägenheten hade en lång korridor med två speglar på vardera sida och en vid slutet av korridoren, det fanns dessutom ett rum och ett badrum i anknytning till korridoren. Rummet som var etablerat där var mitt rum. Ända sedan jag var 4 år så har jag mått väldigt dåligt av att sova ensam i rummet. Det var ett blåmålat rum med en hög och bred spegel (min far verkade ha en fetish för speglar) och en garderob som fan alltid stod öppen, jag nådde inte upp till handtaget för att stänga heller så jag fick kalla på pappa varje kväll...nu är detta rätt konstigt i sig för att jag rörde aldrig dörren och pappa var aldrig i mitt rum efter det att han stängde samma dörr hela tiden. Han tyckte inte det var konstigt men småungar märker sånt.
Nu kommer vi till det roliga. När jag steg i åldrarna så blev jag mer och mer medveten om att det förekommer någon form av aktiviteter som i alla fall inte jag kunde förklara, fassan kände samma obehag men ville bevisligen inte erkänna. Några gånger i veckan när jag kom hem efter skolan så var hela badkaret fyllt och garderobsdörren var vidöppen (pappa jobbade hela dagen så han kan omöjligt haft tid till att jävlas) Jag mådde egentligen psykiskt dåligt av detta, det kan ju ha vatt så att kranen till badkaret är efterbliven och garderobsdörren inte har pallat för trycket...
Själva korridoren var riktigt obehaglig, jag lärde mig leva med allt skit som försigick men den korridoren pallade jag inte. Tyckte alltid att det stog någon och kollade på mig. Vågade inte ta hem flickvänner så ofta heller, man vill ju inte att dom ska tro att man är ett freak som knappt vågar gå till sitt rum.
Jag har inga sånna upplevelser.
Men konstigt att du inte vågade berätta det för din pappa.
Verkligen mysko.
Jag tror jag är alldeles för stressad och omedveten för att andra krafter ska kunna få fäste i mig. Däremot tror jag att dom finns. Jag fick inte ens utslag på slagruta när alla mina kompisar fick det. Jag är helt enkelt totalt okänslig. Men kolosalt mörkrädd
En gång var det något som slog mot mitt sovrumsfönster. Sen märkte jag att det var min polare som kastade sten för att väcka mig.
Jag tror inte på paranormala saker. Oftast så har dom en rätt enkel förklaring eller så spelar hjärnan en ett spratt.
Jag har rätt till min åsikt.
Edit: Rätt off-topic.
Ontopic: Jag trodde såg något när jag var mindre. Skuggor som rörde sig jättesnabbt när jag skulle sova.. Men sen när jag blev äldre kom jag på att det var från billjus.
Handcuff
2008-02-26, 21:29
Jag hade pengar över en gång! *gah!*
Jag hade en paranormal upplevelse. Jag var väldigt hungrig; mest av allt ville jag ha en smula färsk frukt... sen vaknade jag och hade ont i pannan :/
:D jävla kolozzeum freaks
JustinCredible
2008-02-26, 21:51
Har haft en utomkroppslig upplevelse så jag såg mig själv som ur en övervakningskamera ungefär. Det var när jag var liten och satte en hundgodis i halsen :/
I min gamla studentlägenhet så kunde jag vakna upp mitt i natten och vara riktigt jävla rädd. Hjärtat bultade snabbare än en kolibris vingslag. Jag kände mig otroligt illa till mods. Detta hände flera gånger.
Jag försöker oftast hitta sådana upplevelser. Gå igenom en kyrkogård mitt i natten. Ha det helt mörkt i huset (när jag är ensam hemma) och sitta och läsa H.P Lovecraft med enbart ett tänt stearinljus.
Jag hade en paranormal upplevelse. Jag var väldigt hungrig; mest av allt ville jag ha en smula färsk frukt... sen vaknade jag och hade ont i pannan :/
I lol'd. :laugh:
I min gamla studentlägenhet så kunde jag vakna upp mitt i natten och vara riktigt jävla rädd. Hjärtat bultade snabbare än en kolibris vingslag. Jag kände mig otroligt illa till mods. Detta hände flera gånger.
Jag försöker oftast hitta sådana upplevelser. Gå igenom en kyrkogård mitt i natten. Ha det helt mörkt i huset (när jag är ensam hemma) och sitta och läsa H.P Lovecraft med enbart ett tänt stearinljus.
Ragga på fula gubbar i aftonbladets chat?
vänta jag har faktiskt haft en 1 gång.
Jag och mitt ex sov i varsin säng hos mina vänner uppe i Norrland.
Det var vinter och oisolerat så jag var nerkrupen i en sovsäck som var uppdragen ända upp till hakan så jag inte kunde röra mig. Min pojkvän var likadan men i sin säng någon meter bort.
Då när jag försöker sova så känner jag hur någon knackar mig lite lätt på axeln. Jag tänker hhmm det finns ju ingen vaken och det kan ju inte vara A för han ligger i sin säng. På axeln kan jag även efteråt känna att ngn har rört mig (ni vet hur man kan känna ett tag efter att någon har berört en).
Jag blev livrädd och tänkte att om jag ligger här och låtsas sova så försvinner nog den där varelsen.
Efter rmycket om och men somnade jag men jag var livrädd
jag vågade inte titta upp
Mina vänner har berättat att andra har berättat att det spökar i huset.
Jag var 10år, låg i sängen mitt i natten helt ensam, det var mörkt i huset. Plötsligt blir det en blackout och en kort stund senare ser jag honom stå vid dörren i mitt rum. Hans ögon var röda och lyste i det mörka rummet. Sjukt läskig.
http://i27.tinypic.com/6f0fsw.jpg
Snabbare än Maurice Green med gap i halsen sprang jag och väckte morsan. Tror jag har aldrig blivit så där skrämd. Spelade visst Mortal Combat tidigare under dan, måste ha varit det som påverkade mig och hade jobbig tid i livet då.
Sånt här shit glömmer man aldrig. Har inte sett gubben på flera år, nu äntligen hittade jag honom och han är fan lika läskig fortfarande. Helt ärligt jag får rysningar när jag ser på honom :(
Jag är uppvuxen i ett hus där det spökade runt lite och så har jag sett andar eller vad det nu är några gånger på olika ställen...
Ganymedes
2008-02-26, 22:51
Jag har haft en upplevelse som nog platsar. Det var när jag bodde hemma hos mamma och pappa. En natt när jag skulle sova så hörde jag ljud utanför fönstret som lät nästan som den där "nu kommer det en alien"-musiken/ljudet i Arkiv X. Det lät verkligen som utomjordiska röster och jag hörde att de var precis utanför fönstret... på 5;e våningen. Det var creepy. Vågade inte dra upp persiennerna och titta efter, men så var jag iofs bara 11 år. Grymt creepy iaf.
I lol'd. :laugh:
Haha, +2!
Grejen med mig är att jag ibland hetsar mig in i att tro att saker som jag kommit på en logisk förklaring till även kan ha en icke-logisk förklaring. Det är inte vidare seriöst de gångerna jag gör så, mer ett spel med mig själv som jag egentligen vet om att det är ett spel.
Hur som, jag har nog två att bjuda på, varav en jag inte förstått än, och den andre som jag mer eller mindre tror mig ha förstått.
För ungefär två år sedan gjorde jag en post här på forumet där jag berättade att jag kunde få någon sorts orokänsla, nästintill panikkänsla, fast mer kontrollerad, när jag stod i mitt badrum med dörren öppen. Det kändes som om det kom från ett av hörnen i rummet utanför. Efter lite dittan och dattan så antog jag själv att jag bara var ovan då det var ett helt nytt hus, något helt nytt att lära känna. Men känslan släppte aldrig. Jag hade aldrig blivit påverkad till den mån tidigare, och vissa dagar ville jag bara bort ifrån huset för det spelade ingen roll vilken tid på dygnet som det var, det hände när som.
Min syrra var skeptisk till huset från början, så när hon nämnde ,efter tre månaders boende, att hon tyckte vår våning var obehaglig så sade jag till henne att inte ens fortsätta och istället försöka att acceptera att det var huset vi bodde i nu, och att varken hon eller jag skulle bo kvar särskilt länge, utan det var snarare våra föräldrar som skulle trivas.
Hur som, jag beslöt mig snabbt att flytta ner till Lund då jag började bli trött på att ha mer pendlingstid än lektionstid och strax efteråt flyttade min syster också från huset. Det dröjde inte länge förrän mina föräldrar bestämde sig för att huset var för stort för två personer, och därför sålde de huset och flyttade. Så kom dagen då jag åkte hem för att hjälpa mina föräldrar att flytta, och jag tog med min syrra upp till vår våning och frågade henne:
"Vad var det du tyckte var så obehagligt här uppe? Vart kände du av det?"
Och var pekar min syrra, om inte just i det där förbannade hörnet, och beskriver samma obehagliga känsla som jag själv fått under min tid där. Har ingen aning om vad som hände där, och min syrra förstod det inte heller.
Det var den som jag inte riktigt förstått än, den andra handlar om mitt nuvarande boende.
När jag tar en 20 minuters lur mitt på dagen så brukar jag vakna av att det låter som om någon skriker till högt bredvid mig. Detta har hänt från dag 1, och jag hör aldrig någon så tydligt annars.
Nu bor jag på korridor, och what the hell - Förmodligen är det en granne bredvid eller över/under mig som gör något som råkar dyka upp just då. Men vad jag inte förstår är hur sjutton de har lyckats klocka in etthundraprocent av gångerna, från och med dag ett :)
njae, mest vidskeplig när man var liten och hade sett på scooby doo och alla hemska monster, de trodde man bodde i badrummet på kvällen, eller i garderoben. Jag har tyckt mig se "svarta madam" i en spegel en gång, men det var nog grupptryck som påverkade mig.
Efter att jag haft en hjärtmuskelinflammation för några år sedan mådde jag väldigt dåligt en ganska lång period. Under den perioden drog mitt ex iväg mig till en homeopat, hon kom fram till att jag borde dra ut min visdomstand höger/nere så skulle det bli bättre, problemet var att den redan var utdragen senn över 10 år tillbaka.
Det var en paranormal upplevelse för en homeopat kan väl inte ha fel? :(
gnagaren
2008-02-26, 23:21
Grejen med mig är att jag ibland hetsar mig in i att tro att saker som jag kommit på en logisk förklaring till även kan ha en icke-logisk förklaring. Det är inte vidare seriöst de gångerna jag gör så, mer ett spel med mig själv som jag egentligen vet om att det är ett spel.
Hur som, jag har nog två att bjuda på, varav en jag inte förstått än, och den andre som jag mer eller mindre tror mig ha förstått.
För ungefär två år sedan gjorde jag en post här på forumet där jag berättade att jag kunde få någon sorts orokänsla, nästintill panikkänsla, fast mer kontrollerad, när jag stod i mitt badrum med dörren öppen. Det kändes som om det kom från ett av hörnen i rummet utanför. Efter lite dittan och dattan så antog jag själv att jag bara var ovan då det var ett helt nytt hus, något helt nytt att lära känna. Men känslan släppte aldrig. Jag hade aldrig blivit påverkad till den mån tidigare, och vissa dagar ville jag bara bort ifrån huset för det spelade ingen roll vilken tid på dygnet som det var, det hände när som.
Min syrra var skeptisk till huset från början, så när hon nämnde ,efter tre månaders boende, att hon tyckte vår våning var obehaglig så sade jag till henne att inte ens fortsätta och istället försöka att acceptera att det var huset vi bodde i nu, och att varken hon eller jag skulle bo kvar särskilt länge, utan det var snarare våra föräldrar som skulle trivas.
Hur som, jag beslöt mig snabbt att flytta ner till Lund då jag började bli trött på att ha mer pendlingstid än lektionstid och strax efteråt flyttade min syster också från huset. Det dröjde inte länge förrän mina föräldrar bestämde sig för att huset var för stort för två personer, och därför sålde de huset och flyttade. Så kom dagen då jag åkte hem för att hjälpa mina föräldrar att flytta, och jag tog med min syrra upp till vår våning och frågade henne:
"Vad var det du tyckte var så obehagligt här uppe? Vart kände du av det?"
Och var pekar min syrra, om inte just i det där förbannade hörnet, och beskriver samma obehagliga känsla som jag själv fått under min tid där. Har ingen aning om vad som hände där, och min syrra förstod det inte heller.
Det var den som jag inte riktigt förstått än, den andra handlar om mitt nuvarande boende.
När jag tar en 20 minuters lur mitt på dagen så brukar jag vakna av att det låter som om någon skriker till högt bredvid mig. Detta har hänt från dag 1, och jag hör aldrig någon så tydligt annars.
Nu bor jag på korridor, och what the hell - Förmodligen är det en granne bredvid eller över/under mig som gör något som råkar dyka upp just då. Men vad jag inte förstår är hur sjutton de har lyckats klocka in etthundraprocent av gångerna, från och med dag ett :)
Kamera i rummet? Hål i väggen alá Psycho? Konstigt är det iaf
jag är en hopplös skeptiker när det kommer till sådant här, har alltid varit. men ett par gånger när skumma saker har hänt någon i familjen har jag fått acceptera att allt inte går att förklara, tänker ta ett exempel. min syster, som var en riktig backpacker ett tag, var vid ett tillfälle i thailand, om jag minns rätt hade hennes väninna just åkt hem och min syster skulle stanna ett tag till, under några dagar, kanske en vecka bodde hon i en bungalow,
och under den tiden ringde hon hem och berättade att hon mådde väldigt psykiskt dåligt, och var rädd/panikslagen när hon var där (som hon lät på telefon var det rätt illa alltså), vilket är extremt olikt henne, jag kommer inte ihåg hur, men hon fick iallafall reda på efter ett tag att 2 gäster - backpackers som henne, vid olika tidpunkter, oberoende av varandra hade tagit livet av sig där innan. hon stack därifrån rätt fort vill jag minnas:d
spoookeeh:D
gnagaren
2008-02-27, 18:51
Grejen med mig är att jag ibland hetsar mig in i att tro att saker som jag kommit på en logisk förklaring till även kan ha en icke-logisk förklaring. Det är inte vidare seriöst de gångerna jag gör så, mer ett spel med mig själv som jag egentligen vet om att det är ett spel.
Hur som, jag har nog två att bjuda på, varav en jag inte förstått än, och den andre som jag mer eller mindre tror mig ha förstått.
För ungefär två år sedan gjorde jag en post här på forumet där jag berättade att jag kunde få någon sorts orokänsla, nästintill panikkänsla, fast mer kontrollerad, när jag stod i mitt badrum med dörren öppen. Det kändes som om det kom från ett av hörnen i rummet utanför. Efter lite dittan och dattan så antog jag själv att jag bara var ovan då det var ett helt nytt hus, något helt nytt att lära känna. Men känslan släppte aldrig. Jag hade aldrig blivit påverkad till den mån tidigare, och vissa dagar ville jag bara bort ifrån huset för det spelade ingen roll vilken tid på dygnet som det var, det hände när som.
Min syrra var skeptisk till huset från början, så när hon nämnde ,efter tre månaders boende, att hon tyckte vår våning var obehaglig så sade jag till henne att inte ens fortsätta och istället försöka att acceptera att det var huset vi bodde i nu, och att varken hon eller jag skulle bo kvar särskilt länge, utan det var snarare våra föräldrar som skulle trivas.
Hur som, jag beslöt mig snabbt att flytta ner till Lund då jag började bli trött på att ha mer pendlingstid än lektionstid och strax efteråt flyttade min syster också från huset. Det dröjde inte länge förrän mina föräldrar bestämde sig för att huset var för stort för två personer, och därför sålde de huset och flyttade. Så kom dagen då jag åkte hem för att hjälpa mina föräldrar att flytta, och jag tog med min syrra upp till vår våning och frågade henne:
"Vad var det du tyckte var så obehagligt här uppe? Vart kände du av det?"
Och var pekar min syrra, om inte just i det där förbannade hörnet, och beskriver samma obehagliga känsla som jag själv fått under min tid där. Har ingen aning om vad som hände där, och min syrra förstod det inte heller.
Det var den som jag inte riktigt förstått än, den andra handlar om mitt nuvarande boende.
När jag tar en 20 minuters lur mitt på dagen så brukar jag vakna av att det låter som om någon skriker till högt bredvid mig. Detta har hänt från dag 1, och jag hör aldrig någon så tydligt annars.
Nu bor jag på korridor, och what the hell - Förmodligen är det en granne bredvid eller över/under mig som gör något som råkar dyka upp just då. Men vad jag inte förstår är hur sjutton de har lyckats klocka in etthundraprocent av gångerna, från och med dag ett :)
Den här posten fick mig att tänka igår kväll och påminde mig om när jag var yngre:
Min faster och hennes man bor upp i Dalarna i en stor timmerkåk på 3 våningar, översta våningen består i stort sett av ett vardagsrum och ett annat stort rum som var som en stor matsal. Längst bort i rummet fanns det också som en inglasad balkong som jag i princip aldrig har gått ut på. Det jag kommer ihåg från när jag var yngre var att detta rum verkligen skrämde mig, jag fick exakt den känslan av oro och panik som Stoltz beskriver, men bara när jag var själv i rummet, och framförallt när det var mörkt.
Känslan som Stoltz beskrev att han fick från hörnet brukade jag också få, dock från balkongen längst bort i rummet, en panikkänsla som alltid skrämde iväg mig från rummet.
I rummet fanns också en våningssäng som var inbyggd i ena väggen där min mor och min far brukade sova när i var på besök. På kvällen när jag t.ex skulle hämta någonting i deras väskor brukade jag utan att tänka på det gå uppför trappan till översta våningen, men för varje steg jag tog kom jag på vart jag skulle och blev mer och mer rädd. Men jag bet alltid ihop och fortsatte ända fram till ingången till rummet som alltid var kolsvart och lampknappen satt en bit in. När jag sedan tog 1steg in, tittade bort mot balkongen (automatiskt) fick jag känslan, jag blev livrädd och fick panik, ville bara skrika och springa ner fort som fan, men jag gjorde aldrig det.
Av någon anledning ville jag visa respekt för "det som skrämde mig", och dessutom inte visa "det som skrämde mig" att jag var rädd. Därför brukade jag med hjärtat i halsgropen dunkandes snabbt som fan, blek i ansiktet och svettig i pannan vända mig om och gå i normal takt ut från rummet och ner för trappan. Hela tiden kände jag hur "det som skrämde mig" kom närmare och närmare, men så länge jag gick i normal takt och inte vände mig om kunde det aldrig få tag på mig.
Så fort jag kom ner för trappan slutade jag vara rädd, jag slutade svettas och fick normal hjärtrytm, och vågade sedan inte gå upp.
Det är egentligen helt omöjligt att förklara den där känslan jag fick, på dagen var rummet ganska fint och inbjudande men, som sagt, när jag var ensam eller när det var mörkt var det för mig som att kliva in i en zon av panik. Än idag skrämmer det där rummet mig och jag skulle fortfarande inte våga utmana det genom att gå ut på balkongen när det är mörkt. Men jag kan inte sluta undra varför rummet skrämmer mig som det gör :(
Den här posten fick mig att tänka igår kväll och påminde mig om när jag var yngre:
Min faster och hennes man bor upp i Dalarna i en stor timmerkåk på 3 våningar, översta våningen består i stort sett av ett vardagsrum och ett annat stort rum som var som en stor matsal. Längst bort i rummet fanns det också som en inglasad balkong som jag i princip aldrig har gått ut på. Det jag kommer ihåg från när jag var yngre var att detta rum verkligen skrämde mig, jag fick exakt den känslan av oro och panik som Stoltz beskriver, men bara när jag var själv i rummet, och framförallt när det var mörkt.
Känslan som Stoltz beskrev att han fick från hörnet brukade jag också få, dock från balkongen längst bort i rummet, en panikkänsla som alltid skrämde iväg mig från rummet.
I rummet fanns också en våningssäng som var inbyggd i ena väggen där min mor och min far brukade sova när i var på besök. På kvällen när jag t.ex skulle hämta någonting i deras väskor brukade jag utan att tänka på det gå uppför trappan till översta våningen, men för varje steg jag tog kom jag på vart jag skulle och blev mer och mer rädd. Men jag bet alltid ihop och fortsatte ända fram till ingången till rummet som alltid var kolsvart och lampknappen satt en bit in. När jag sedan tog 1steg in, tittade bort mot balkongen (automatiskt) fick jag känslan, jag blev livrädd och fick panik, ville bara skrika och springa ner fort som fan, men jag gjorde aldrig det.
Av någon anledning ville jag visa respekt för "det som skrämde mig", och dessutom inte visa "det som skrämde mig" att jag var rädd. Därför brukade jag med hjärtat i halsgropen dunkandes snabbt som fan, blek i ansiktet och svettig i pannan vända mig om och gå i normal takt ut från rummet och ner för trappan. Hela tiden kände jag hur "det som skrämde mig" kom närmare och närmare, men så länge jag gick i normal takt och inte vände mig om kunde det aldrig få tag på mig.
Så fort jag kom ner för trappan slutade jag vara rädd, jag slutade svettas och fick normal hjärtrytm, och vågade sedan inte gå upp.
Det är egentligen helt omöjligt att förklara den där känslan jag fick, på dagen var rummet ganska fint och inbjudande men, som sagt, när jag var ensam eller när det var mörkt var det för mig som att kliva in i en zon av panik. Än idag skrämmer det där rummet mig och jag skulle fortfarande inte våga utmana det genom att gå ut på balkongen när det är mörkt. Men jag kan inte sluta undra varför rummet skrämmer mig som det gör :(
Jag bodde tidigare i ett stort gammalt hus i mölnlycke. Jag hade mitt rum precis ovanför trappan på övervåningen.
TV:n stod på nedervåningen.
När man gick ner för trappan så hade man ytterdörren precis framför sig med sitt lilla fönster. Utanför var det bara mörker på kvällarna eftersom huset låg lite avsides så fanns det inga vägar eller gatbelysning som lyste upp.
Dessutom så var lampan som lyste upp hela trappan styrd av två lysknappar, en placerad nedanför och en ovanför trappan. Båda knapparna var tvungna att vara i rätt läge.
Så ibland när man försökte tända hände inget och man var tvungen att gå antingen upp eller mer i den släckta trappan för att tända.
När man kommit ner för trappan var man tvungen att gå förbi köket genom en korridor med en spegelvägg för att komma till TV:n.
Om jag var själv och hade sett på TV sent så fick jag ofta panik när jag skulle gå upp för trappan. Jag vågade aldrig titta in i köket när jag gick förbi inte heller ut genom fönstret i dörren. Jag sprang alltid upp fort som helvete upp för trappan in på rummet och stängde dörren.
Känslan jag fick var något man bara kan beskriva som panikartad rädsla helt omöjlig att kontrollera. Det var inte bara vanlig rädsla för mörkret jag kände för jag kände det även när det var tänt och på flera ställen i huset. Jag hade även hemska mardrömmar som utspelade sig i huset. Drömde bla att det var någon i rummet när jag sov och när jag försökte vakna gick det verkligen inte...
Nu har jag flyttat, huset är rivet och jag har inte längre några mardrömmar eller panikkänslor. När jag pratade med min syster om det berättade hon att hon också upplevt huset som kusligt minst sagt.
Muskelbyggaren
2008-02-27, 20:21
Det vore ju omåttligt spännande att nån gång ta del av dessa paranormala upplevelser, men det är väl det som är grejen, de ska hända under icke-kontrollerade förhållanden. Annars skulle det ju inte vara paranormalt, för då skulle det komma i ljuset och få en alldeles naturlig förklaring.
Jag tycker förresten det är alldeles häpnadsväckande hur många som faktiskt tror på paranormala fenomen, spådom, horoskop och allt vad det heter. Människor som i övrigt är fullt mentalt friska. Jag skulle inte bli mer chockad om de kom och sa att det regnade rosa elefanter när de var ute och gick.
Har ni förresten provat LSD? Då kommer alla spöken i samlad skara med nära hundraprocentig garanti!
Om det över huvud taget existerar något paranormalt tror jag redan det skulle ha bevisats genom Kristallkulan-priset. Även folk som tror på paranormala fenomen är inte dummare att dom vill vinna 100.000 kr.
Det som påstås vara paranormalt i dagsläget tror jag endast är hjärnan som spökar lite.
Det vore ju omåttligt spännande att nån gång ta del av dessa paranormala upplevelser, men det är väl det som är grejen, de ska hända under icke-kontrollerade förhållanden. Annars skulle det ju inte vara paranormalt, för då skulle det komma i ljuset och få en alldeles naturlig förklaring.
Jag tycker förresten det är alldeles häpnadsväckande hur många som faktiskt tror på paranormala fenomen, spådom, horoskop och allt vad det heter. Människor som i övrigt är fullt mentalt friska. Jag skulle inte bli mer chockad om de kom och sa att det regnade rosa elefanter när de var ute och gick.
Har ni förresten provat LSD? Då kommer alla spöken i samlad skara med nära hundraprocentig garanti!
Det handlar väl om en lång tid av vidskeplighet och liknande som fortfarande lever kvar till viss del och för att förhindra en tråkig existens där allt handlar om logiska ting så tar väl en del till sig det mer än andra ;)
Muskelbyggaren
2008-02-27, 21:54
Det handlar väl om en lång tid av vidskeplighet och liknande som fortfarande lever kvar till viss del och för att förhindra en tråkig existens där allt handlar om logiska ting så tar väl en del till sig det mer än andra ;)
Hehe, det kan jag köpa.
Jag jobbade på en gammal herrgård byggd på 1800-talet i somras. Släkten Bildt har bl.a. ägt gården innan *uuuh* Det fanns bl.a. ett rum i ett utav de mindre husen där man lagrat på lik förr i tiden.
Men iaf. Där hände det ofta en hel del kusliga saker. I själva restaurangen som var i herrgårdsbyggnaden, fanns det ett rum längst in i ett hörn liksom. Vid ena dörren stod en koppar"vas" på golvet och det hängde en gardin bakom. Varje kväll när jag städade och låste alla fönster osv, såg jag alltid till att gardinen var bakom koppar"vasen". Alla dörrar och fönster låstes och sedan satte jag på larmet innan jag gick. I princip varje morgon hängde gardinen framför koppar"vasen" och den hade flyttats närmare väggen.
Det är lite creepy.
En annan sak som skedde var när jag var i kylrummet, som fanns i en lada, med ett förråd utanför. Man gick genom förrådet för att komma åt kylrummet. Jag stod i kylrummet och skulle hämta ägg eller något sådant när jag hör hur flaskor slås mot varandra. Tomma glasflaskor, ett klart ljud. Inte särskilt tyst heller. Går ut ur kylrummet och tänder lampan, det är helt tomt, det är ingen där. Den enda som hade kunnat vara där och bröta var kocken, men hon var i köket.
Har fått sådana panikkänslor som Stoltz berättade om också. När jag städade den inglasade uteserveringen kände jag mig ibland iaktagen. Det kändes precis som om något stod i valvet in till dörren vid vinkällaren, som var i ett hus drygt 100m bort, och glodde på en. Någon som följde en med blicken. Kunde få samma känsla om jag var i omklädningsrummet (självklart utan gardiner) som hade sitt fönster åt samma håll som den inglasade uteserveringen. Jag fick alltid panik när jag städade där, var livrädd, hjärtat bultade och jag kunde nästan svimma. De andra som jobbade där fick exakt samma känsla.
Läskigt.
Ägarna till gården har haft där medium för att försöka få en förklaring på allt som sker. Enligt mediumet skall tydligen en gammal medicinkvinna härja i restaurangen och visa att det fortfarande är hon som bestämmer där. Jag vet inte riktigt om jag tror på det, men det skulle vara en bra förklaring på allt :D
Hände en massa mer saker också, som typ flåsande i nacken när jag stod i disken, trots att man var ensam. osv.
Maharadja
2008-02-28, 12:34
Creeepy tråd...;) Känner också igen vissa element från ovanstående. Bodde själv i en superfin lägenhet i en 40-tals-villa nära järnvägen, men alla konstigheter blev för mycket. Lägenheten var full av massa små garderobsdörrar lite varstans som öppnade sig, vaknade flera nätter i veckan av att någon skrek så högt och gällande att det gjorde riktigt ont i öronen på riktigt och många tågvisslor/slammer-ljud som störde (under tider då inga tåg går). Så jag flyttade in till min pojkvän som bodde i kvarteret bredvid hehe.
Blir ju helt rädd här mitt på ljusan dan när jag läser denna tråd :S
RösböJunior
2008-02-28, 22:43
vänta jag har faktiskt haft en 1 gång.
Jag och mitt ex sov i varsin säng hos mina vänner uppe i Norrland.
.
:laugh:
var bara tvungen.
hörrni ni ni. tänk på att Hjärnan vår är jävligt svår att förstå sig på.
alla sinnen kan den tolka hur fan den vill. om psyk-sjuka personen kan ha låtasvänner, inre röster etc... vad kan då "vi" (om man kan kalla oss normala/icke-sjuka?) få för oss lite då & då?
Kul att det är så lätt att roa andra.
Det glädjer mig.
Sen tycker jag att det är konstigt att man kan vara så säker på att något inte inträffar för att det inte finns en naturlig förklaring till det.
Eller att förneka någons upplevelse som fantasier för att det inte går att bevisa.
Att skratta och förlöjliga andras upplevelser har jag svårt att förstå.
Kul att det är så lätt att roa andra.
Det glädjer mig.
Sen tycker jag att det är konstigt att man kan vara så säker på att något inte inträffar för att det inte finns en naturlig förklaring till det.
Eller att förneka någons upplevelse som fantasier för att det inte går att bevisa.
Att skratta och förlöjliga andras upplevelser har jag svårt att förstå.
Det i fetstil har du så klart rätt i. Frågan är varför du är så snabb på att bestämma att upplevelserna i tråden inte har en naturlig förklaring.
Intressant tråd. Såg säkert för mycket Arkiv-X som liten, men stoltz hörn och melas gardiner är nästan lite obehagliga ;)
Fatalist
2008-02-29, 00:12
Jag förstår hur vissa tror på andar och liknande, idag under en tvåtimmarstupplur försattes jag i sömn-paralys tre jävla gånger, helt galet sjukt.
Ska faktiskt ta och berätta en historia om en man som jag träffade för drygt ett år sedan, en kompis släkting, som enligt min kompis och hans familj hade alla hästar i stallet och var en väldigt logiskt tänkande person och som fnyste åt tanken på både spöken och gudar. Sen ändrades det, efter en resa genom Sverige.
För drygt ett år sedan var jag på besök hos en kompis när hans familj hade en liten släktträff. Jag började prata med två av gästerna, och en man runt fyrtioårsåldern frågade mig vad jag studerade. Efter att ha berättat att jag studerade teologi och att jag för tillfället läste Religionspsykologi så verkade han bli väldigt obekväm och ursäktade sig snabbt.
Jag blev självklart väldigt förvånad och frågade den andre gästen jag hade pratat med om jag hade sagt något som inte passade sig i deras släkt eller hos personen själv. Gästen, en dam runt fyrtio, kanske femtio, berättade för mig att fyrtioåringen (mannen som nyss ursäktat sig) hade fram till för något år sedan varit helt säker på att det inte fanns någonting som var 'paranormalt', utan att allt hade en anledning. Men sedan under en resa hade han upplevt något hemskt och börjat undvika ämnena överhuvudtaget.
Pausanka: Jag är fruktansvärt nyfiken. Jag skojar inte. Jag är inte så mycket för skvaller, men när det gäller sådana här saker får man mer eller mindre låsa fast mig i kedjor för att jag inte ska försöka manipulera mig fram till att få reda på mer. Detta var precis vad som hände.
Tillbaka till storyn: Efter ett litet tag ursäktar jag mig och börjar leta efter den fyrtioåriga mannen och finner honom i biblioteket...DÖD! Nej, nu jävlas jag med er, han stod och tittade på min kompis familjs atlassamling, pappan i den familjen samlar på så otroligt fåniga saker, bland annat atlaser. Jag ställer mig bredvid honom och kallpratar lite med honom och glider smidigt in på ämnet om paranormala ting igen och märker direkt hur illa tills mods han blir. Jag får nästan skuldkänslor av att göra så här mot honom, men jag var tvungen att stilla min nyfikenhet. Med lite gliringar och lurande fraser så lyckas jag få honom att faktiskt berätta vad som hände honom, och fy fan...
Han och hans son på fyra,fem år hade varit och besökt en släkting långt norrut i Sverige. På vägen vägen hem så hade de stannat vid en äng och ett hus som hade stått övergivet ett tag. Det var ett rätt känt hus i trakterna, inte på grund av att det skedde konstiga saker där, utan för att det helt enkelt hade stått vid den här ängen så jävla länge utan att någon hade varit där och förstört. Allt var i helt perfekt ordning och anledningen till att mannen och hans son hade stannat där var för att vägen han hade kört på hade varit fruktansvärt ostabil pga regn och det började bli rätt mörkt så han tänkte att han faktiskt skulle använda huset att övernatta i. Tydligen hade det varit folk som övernattat där tidigare, och det kan ha varit så att huset var en sorts övernattningsstuga som någon faktiskt tittade till då och då. Han visste inte säkert.
Han och sonen gick in (Olåst dörr, låstes på insidan med regling och planka) och fixade lite mat genom ett spritkök och gick sedan och lade sig.
Här kan det hända att jag börjar skriva lite osammanhängande, mest för att mannen som berättade detta berättade det ibland väldigt osammanhängande, och det är en svår historia att minnas exakt.
Hur som, under natten vaknar både han och barnet till ibland av att de får känslan av att någon är där. Efter ett tag blir barnet så rädd att han hoppar upp hos sin pappa och håller om honom för att få bort den obehagliga känslan. Då sätter det igång.
Pappan vaknar till av samma känsla igen. Skillnaden är att den här gången står det faktiskt någon och tittar på honom, precis bredvid sängen. En äldre man, lite av en sådan där ilsken man som man ser framför sig när man tänker på väderbitna galningar (hans beskrivning). Fyrtioåringen hoppar till och vänder sig om så att sonen ligger mot väggen och han själv rullar ur sängen, redo att slåss mot gubben. När han väl står upp dock, så är där ingen.
Då kommer nästa sak - En sorts ljusstrålar, nästan som en sorts ormar gjorde av ånga som avger ett visst ljus, flyter omkring runt dörren som de förseglat och upp mot taket, och sen iväg mot sängen. Pappan/fyrtioåringen blir väldigt orolig och lyfter upp sin son i famnen, varvid sonen börjar vakna. Pappan klappar honom på huvudet och viskar lugnande till honom medan han vänder sig och följer ljusen med blicken. När han står vänd mot sängen och sonen tittar över sin pappas axel sker det igen.
"PAAAAPPAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA" skriker sonen högt och pappan kunde höra paniken i sonens röst och samtidigt som han vände sig om så sade han åt sin son att blunda så hårt han kunde. När pappan nu vänt sig om så ser han gubben ytterligare en gång, stå mitt framför honom med ögonen uppspärrade och tänderna sammanbitna men blottade, som om han var en hund som morrade. Samtidigt går en annan figur som pappan hade svårt att beskriva pga intensiteten med gubben, men han kunde säga att den var långhårig och gick längs rummets kortvägg, och följde sedan långväggen men försvann någon gång när den gick längs den.
Pappan blundar och börjar gå mot dörren och försöker fortfarande lugna sin son som gråter och när han märker att han står närma dörren så öppnar han ögonen och ser de där ljusa "ångormarna" igen, röra sig längs väggarna. Där tappar han det och slänger upp plankan som låser dörren och springer ut med sin son. Tydligen hade de sovit i kläderna och struntade i jackorna och spritköket som var kvar i stugan och helt enkelt sprang rakt ut till bilen och hoppar in för att köra iväg. När han tittar tillbaka på stugan så är där helt lungt och dörren är stängd. Han säger själv att han inte kunde minnas att han stängt dörren, då han hållt i sin son hela tiden.
Ja, vad kan man säga... Den här texten kan verkligen inte göra hans berättelse rättvisa, intensiteten och hans ansiktsuttryck när han berättade det var rent ut sagt skrämmande. Jag försökte få reda på vart den här stugan låg, men han verkade genuint rädd för att jag skulle söka upp den och vägrade säga något annat än att det var i norra delen av Sverige.
Nalfaren
2008-02-29, 00:20
Intressant, dumt att läsa nu 00.19 när jag är på kontoret ensam å hela kontorskomplexet är en tomt å en stor gammal industribyggnad på ett par tusen m2 :) haha
Jag komihåg för ett antal år sen när ja och tre kompisar var ute och eldade i skogen utan lov. Och vi kanske bara var 8-9år så skulle en av oss gå hem i förväg medans vi släkte elden.Och så kollade ja ner för kullen som vi var på och cirka 20 meter i mellan några träd såg jag en tjej som stod med en hund som bara stod där riktade mot oss hon bara dök upp från ingen stanns och man kunde bara se skepnaden av henne och hunden. Och jag vart hellt iskall o vart på ja slödrigt utbrast till mina vänner de står nån där o dom vänder sig om o kollar och jag ser hur dom bara späjjar upp ögonen sen sprang vi hem utav bara fan har alldrig sprungit så fort av skräck. och alla vi tre såg henne och vi brukar fortfarande diskutera upplevelsen än i dag!!!
o ja minns att jag vände mig dit och kollade för att jag fick en konstig känsla i hella kroppen av att nån/nåt i aktog oss.
jag har vart med om två andra sjuka tillfällen i mitt liv som oxå är oförklariga!!!
Frågan är varför du är så snabb på att bestämma att upplevelserna i tråden inte har en naturlig förklaring.
Det har jag inte gjort utan jag tolkade det som att dom var helt övertygade om att det hade naturliga förklaringar och inget annat var möjligt.
Jag tror att man kan ha paranormala upplevelser men jag är inte övertygad om att alla som upplevt dom verkligen har rätt men jag är heller inte övertygad om att alla dom har fel.
Jag har inte haft några konkreta paranormala upplevelser, iaf inte som jag kan skilja på om det är min hjärna som spökar eller om det verkligen har hänt.
Den där panikkänslan som många har beskrivit känner jag mycket väl igen dock. På gatan där min pappa har sitt hus så fanns det ett övergivet ruckel med någon sorts stengrund/källare som man kunde gå ner i, genom en öppning som vätte ut till gatan. Öppningen var inte alls stor, och mer som ett fönster än en dörröppning egentligen. Från början var det en trälucka som täckte öppningen men den försvann av någon anledning.
Varje gång jag gick förbi där, oavsett om jag hade sällskap eller inte så kröp det i mig. Paniken växte som en klump i halsen och jag fick svårare att andas. Pulsen ökade, svetten rann och jag kunde för allt i världen inte släppa rucklet med blicken. Kändes som att om man inte "hade koll på det" som var där så skulle det rusa ut och sätta tänderna i en när man vände ryggen till ungefär. Instinkten att alltid springa förbi huset fort som fan fanns alltid där.
Efter ett par år så brann rucklet ner och obehagskänslorna försvann. Nu förtiden är det bara skog där.
___________
Annat som jag minns men inte är säker på om det var min hjärna som spelade mig ett spratt, utspelade sig när jag var liten. Var väl mellan 6-8 år när upplevelserna var som starkast. Jag låg i sängen i mitt rum som var i anslutning till vardagsrummet. För att komma till toaletten så var jag tvungen att gå förbi vardagsrummet, genom hallen och genom köket. Halldörren har ett stort glasfönster i sig och vätter ut till gatan. Där fanns ingen gatubelysning på den tiden så fönstret var alltid bäcksvart.
Det började i sängen. Jag vaknade mitt i natten, oftast för att jag behövde gå på toa. Känslan att vara iaktagen var jättestark och jag hade svårt att ens komma upp ur sängen. Hela jag kände mig stressad, och det var som att rummet krympte, väggarna kom närmare inpå och sinnena var på helspänn. Jag kände verkligen strävheten från lakanet, mitt hår som kittlade i ansiktet och speciellt denna känslan att vara iaktagen var oerhört stark.
Var ju tvungen att gå upp ur sängen tillslut och gå till toaletten. Vägen dit verkade oändlig, och jag inbillade mig alltid att jag såg något i halldörrsfönstret. Men, det lustiga var att det var inget "konstigt" utan helt naturligt, det var bara så det var. Helst så tittade jag inte direkt på fönstret men ibland så kunde jag inte låta bli. Jag såg "det" alltid i ögonvrån men det försvann när jag hade blicken direkt på fönstret.
Stressen i kroppen växte sig alltid större i hallen och köket, jag kände mig mer än iaktagen, rent av jagad. Synfältet blev mindre och jag fick ofta tunnelseende, och ofta var det som att jag hade typ hallucinationer. Svarta fält rörde sig framför ögonen och de rörde sig snabbare och snabbare ju mer stressad jag blev, och de täckte mer och mer av mitt synfält. Jag såg fortfarande men det var som att omgivningen var i en dimma, och dessa fält tog upp all fokus. Väl på toaletten så lugnade det sig och jag var tvungen att samla mig för att kunna gå ut i köket igen. På vägen tillbaka till mitt rum hände allt igen fast i omvänd ordning.
Detta klingade av i och med att jag blev äldre och det kom upp fler hus runt omkring oss (mina föräldrar var de första som byggde ett hus på området, så de första åren hade vi knappt några grannar alls - förutom det övergivna rucklet som jag berättade om innan då). Nu bor jag inte hemma längre men kan fortfarande känna obehag (dock inte alls lika starkt) om jag sover över i mitt gamla rum nån natt.
shut teh face
2008-02-29, 10:21
Våra hjärnor är mottagliga för olika saker. Vissa går hela tiden runt och får för sig se och känna saker. Andra här kommer bli påverkade på något sätt för ni har läst den här tråden. Något kan hända er och ni berättar för era vänner och de kan mycket väl uppleva samma sak.
Jag tror inte på paranormala saker alls. Däremot tror jag våran hjärna kan skumma till det såpass att det verkligen blir sanning, aka. psykiskt sjuk i slutlängden.
Det har jag inte gjort utan jag tolkade det som att dom var helt övertygade om att det hade naturliga förklaringar och inget annat var möjligt.
Det är väl min åsikt, men självklart så betyder inte det folk inte får prata om det eller berätta vad de har upplevt. Så kör på.
Det har jag inte gjort utan jag tolkade det som att dom var helt övertygade om att det hade naturliga förklaringar och inget annat var möjligt.
Jag tror att man kan ha paranormala upplevelser men jag är inte övertygad om att alla som upplevt dom verkligen har rätt men jag är heller inte övertygad om att alla dom har fel.
Vad menar du med rätt och fel i det här sammanhanget? Man upplever så klart det man upplever; menar du att fel här innebär att någon helt enkelt ljuger?
Jag tror att man kan ha paranormala upplevelser men jag är inte övertygad om att alla som upplevt dom verkligen har rätt men jag är heller inte övertygad om att alla dom har fel.
En sund inställning.
En sund inställning.
Okritiskt tänkande är väl inte en sund inställning. Förutsatt att man använder övertygad i normal betydelse.
Okritiskt tänkande är väl inte en sund inställning. Förutsatt att man använder övertygad i normal betydelse.
Men erkännandet att man inte är allvetande är nog ganska sunt.
Men erkännandet att man inte är allvetande är nog ganska sunt.
Det är ingen som gör heller. Men om jag säger att jag flög till månen igår i min bil så påstår du inte att du är allvetande om du säger att du är övertygad att jag har fel.
Det är ingen som gör heller. Men om jag säger att jag flög till månen igår i min bil så påstår du inte att du är allvetande om du säger att du är övertygad att jag har fel.
Definitivt inte, men detta handlar ju inte heller om att Cilia förnekar/accepterar allt som sägs. Hon tänker ju kritiskt då hon inte tror att allting är sant, men vidbehåller sig rätten att inte avgöra exakt vilka/vad. Som hon själv sade, vissa saker kan vara sanna, andra verkar inte vara det, etc.
stargate
2008-02-29, 12:47
STOLTZ, alltså kan du inte fråga den där mannen igen vart stugan låg? Vi kan åka dit ihop med videokameror och hoppas på att fånga något ghost! Tänk, vi kommer bli rika om vi skickar in filmen till A F Tonbladet:)
STOLTZ, alltså kan du inte fråga den där mannen igen vart stugan låg? Vi kan åka dit ihop med videokameror och hoppas på att fånga något ghost! Tänk, vi kommer bli rika om vi skickar in filmen till A F Tonbladet:)
Tro mig, jag försökte verkligen fan allt, men han verkade verkligen rädd på blodigt allvar för stugan. Synd att sonen inte också var på tillställningen, hade varit intressant att se vad han sade när man nämnde det.
Har inte någon paranormal historia att del amed mig men en upplevelse dock. Det var i min ungdom då jagoch mina polare var ute på stan och hängde. Vi såg en snubbe som vi började käftas med (han började :-) ) mitt i allt så drog han fram någonting som såg recis ut osm en pistol och blixsnabbt flydde vi alla bakom ett hörn. Det är lite svårt att förklara men känslan jag fick när kroppen gick in i ett riktigt djuriskt tillstånd. Hela kroppen var inställd på att fly och man var ultra taggad och allting gick i slow motion.
Jag har märkt att jag får samma starka onaturliga känsla när jag blir riktigt jävligt rädd.. Doch tror jag att det här handlar om gamla instinkter från savannen. Kanske lite off topic men njaa...
gnagaren
2008-02-29, 18:22
Fyfan vad din historia skrämde skiten ur mig Stoltz, och ändå är det full rulle i hela huset och klockan är bara barnet. En kompis har en landställe en bit utanför Sala med ett hus som låter ungefär som det i din historia, bara att detta hus var ett gammal "gruvarbetarhus". Eftersom att huset var några hundra år gammalt och många gruvarbetare hade dött i det (fråga mig inte hur) så gick det rykten om att det spökade i det, precis som det kan göra ute på landet.
En gång när jag följde med min kompis till hans land så var ute och cyklade någon dag och cyklade självklart förbi huset varpå han berättade att det var ett spökhus. Jag som lite likt dig är nyfiken av mig ville gå in och titta och efter mycket övertalande fick jag med mig min kompis. Vi var tvugna att gå över en lerig åker där man ibland trampade med halva benet i gyttja, men det struntade jag i och fortsatte.
När vi väl var framme vid dörren och öppnade ignorerade vi alla "Varning för ras" och andra skyltar och klev in. Direkt fick man den där pirrande känslan i magen och tittade runt oss. Rakt fram innanför dörren låg trappan ner till källaren, men det såg så mörkt ut att ingen av oss vågade gå ner. Så vi rörde oss försiktigt runt i huset och tittade, jag la märke till att fönstren som vätte mot vägen och våra cyklar var fastspikade medans på de andra var det lite klumpigt spikat så kvällssolen kom in och gjorde det ganska ljust.
Vi tittade iaf runt lite och det var inte så läskigt som jag trodde så jag blev lite besviken.
När vi gick ner igen kom jag på att vi inte kollat nere i källaren så jag föreslog att vi skulle gå ner och titta. "Aldrig i livet", svarade kompisen, han tyckte det var för mörkt och läskigt, samtidigt såg trappan riktigt risig ut och vi ville ju inte göra oss illa på riktigt. Jag som iaf ville ha lite action fick för mig att jag bara skulle gå ner och titta lite snabbt innan vi gick. Direkt när jag tog första steget i trappan kändes det som att jag gick in i den där "zonen" av rädsla och jag rös till. Efter två-tre steg till blev jag mer och mer rädd och panikkänslan steg verkligen upp inne i mig, så jag tog några steg till. När jag var så långt nere att jag kunde se hela källaren tittade jag runt, fast det var mörkt så jag såg inte så mycket. Helt plötsligt tyckte jag mig se någon som såg stor och vildvuxen ut med ganska långt hår och skägg vandra längs ena väggen, det varade i 1-2sek och sedan var jag halvvägs på väg ut ur huset. Jag skrek av rädsla och sprang fort som fan, min kompis likaså, helt oförstående.
Vi sprang över åkern och struntade i att det stänkte lera och vi blev smutsiga, sprang hela vägen till cyklarna. När vi var framme tittade jag på huset som såg läskigt ut nu efter min "upplevelse", dessutom hade solen gått ner en del medans vi var där inne så himlen bakom var rosa/orange och kastade ett läskigt skimmer på huset. Då såg jag någonting som skrämde mig ännu mer; i ett av fönstren som jag kunde svära på var helt igenspikat när vi var där inne fattades det två plankor i och jag fick direkt känslan av att vara iaktagen.
Jag kan ju ha inbillat mig allting och bara tyckt mig se någonting, jag kanske tittade på fel fönster, men jag var 100% säker då, det var någonting creepy med det där huset. Jag kunde iaf inte sova ordentligt den natten.
stargate
2008-02-29, 18:27
hehe jag tror du skrämde upp dig själv gnagaren =) Ofta när man var yngre och gick omkring i mörka rum tycktes man se "våldnader". Brukar oftast vara hjärnspöken.
Fredriiik
2008-02-29, 22:29
STOLTZ helt sjuk historia!
har en bra sak att berätta om som hände för typ 2 månader sen.
Jag bor i västerort och jag å tjejen åkte bil ner till Vingåker Outlet, en tur på typ 20 mil.
vi åkte dit på dagen inga problem alls på vägen dit, men sen när vi skulle hem blev de mörkt.
Man åker genom en del skog och ödemark och det är 70 eller 90 på vägarna.
Vi åker där helt själva i mörkret och jag skymtar en kulle framför mig och ser en skugga uppe på den, tänker inte mer på de dom få sekunderna och kör vidare upp och strålkastarna träffar en man som går mitt över vägen med lodiga kläder och en väldigt gammal påse.
Vi får möte precis där och jag är 1 meter från att köra på mannen, som går över vägen och en Audi kör rätt igenom honom :S
jag skriker nästan till tjejen panikartat SÅG DU DE DÄR?!
och hon säger: Ja en lodare som typ blev påkörd.
problemet är att inget hände med audin men mannen som valde att gå över vägen mitt i skogen långt ifrån närmsta bebyggelse bara försvann när audin körde över/igenom honom.
Helt sjukt läskig upplevelse. ryser fortfarande när ja skriver de här.
sen har jag vaknat på natten och sett en tjej sitta på sängkanten.
jag satt mig upp och vifftade igenom henne och då försvann hon.
la mig ner igen och var sjukt rädd, men kunde somna om.
Detta är jag inte säker på om det är en dröm eller verklighet, och ja kommer aldrig få veta, men sjukt läskigt va det!
Jag tror lätt på spöken och paranormala händelser. har hört sjuka grejer genom mina dagar.
fortsätt gärna ösa in mer intressant i tråden :)
Det vore ju omåttligt spännande att nån gång ta del av dessa paranormala upplevelser, men det är väl det som är grejen, de ska hända under icke-kontrollerade förhållanden. Annars skulle det ju inte vara paranormalt, för då skulle det komma i ljuset och få en alldeles naturlig förklaring.
Jag tycker förresten det är alldeles häpnadsväckande hur många som faktiskt tror på paranormala fenomen, spådom, horoskop och allt vad det heter. Människor som i övrigt är fullt mentalt friska. Jag skulle inte bli mer chockad om de kom och sa att det regnade rosa elefanter när de var ute och gick.
Har ni förresten provat LSD? Då kommer alla spöken i samlad skara med nära hundraprocentig garanti!
Har du läst stoltz post? Hur förklarar man det då? Själv vet jag inte.
Har du läst stoltz post? Hur förklarar man det då? Själv vet jag inte.
Lögn? Vandringssägen? Drömmar påverkade av gasläcka? Folk som jävlades?
Glöm för övrigt att jag tänker läsa denna tråden vid denna tiden :D
Jag blir bara skiträdd. Orka det :)
Lögn? Vandringssägen? Drömmar påverkade av gasläcka? Folk som jävlades?
Att stoltz ljuger är ju ett alternativ men jag väljer att lita på honom.
Vandringssägen tror jag inte eftersom det var han och hans syrra som upplevde det.
Det andra låter inte så troligt heller. Det var ju i ett hörn i ett badrum. Hans syster upplevde precis samma sak i samma hörn. Stoltz hade ju inte berättat för henne om sina upplevelser och ändå så prickade hon samma ställe.
Kan någon förklara för mig hur man på riktigt kan tro att paranormala upplevelser existerar?
Att stoltz ljuger är ju ett alternativ men jag väljer att lita på honom.
Vandringssägen tror jag inte eftersom det var han och hans syrra som upplevde det.
Det andra låter inte så troligt heller. Det var ju i ett hörn i ett badrum. Hans syster upplevde precis samma sak i samma hörn. Stoltz hade ju inte berättat för henne om sina upplevelser och ändå så prickade hon samma ställe.
Menade den andra historien. Angående det kan det ju vara vad som helst, man får för sig något och lurar sig själv och påverkar andra med omedvetet kroppspråk. Eller vad som helst.
Jag tycker bara det är intressant att folk är så snabba att tänka sig saker som går emot allt vi vet lärt oss om fysik under tusentals år av experiment och teori.
Jag har ett gammalt hus mitt i Värmländska skogen vid en liten svart sjö. där har man fått en del obehagskänslor ibland på natten när man ska gå ut och kissa. För några år sedan så hittade vi svarta fläckar på en vägg med i något konstigt med symmetriskt mönster. "Järtecken" sa min morfar och skakade på huvudet.
När jag va liten höll ja till mycket vid Nääs Slott och slottstallet där, där fanns det massa läskiga historier om hur det lös i ett rum som kallades "svarta rummet" och att en flicka blivit inmurad på höloftet och sånt där. Där va man lite rädd ibland minns ja.
Nu bor jag i ett gammalt 1800-tals hus. Inga spöken här än så länge som tur är.
Motorbreath
2008-02-29, 23:35
Finns det några fakta som styrker spökens fysiska existens?
Det konstigaste jag varit med om var när jag lekte på en halvö som liten grabb; Jag och en kompis skulle klättra igenom ett litet stängsel när jag i ögonvrån såg en gammal kvinna med helkropps-burka springa mot mig i långsamt tempo. Jag blev djävligt rädd och skyndade mig igenom stängslet och sen sprang vi som grisar i några minuter. :)
Kul att många tyckte om historien, känns bra att jag kunde återberätta den med någerlunda stämning. Dock tror jag inte att den kommer i närheten av den stämning som berättelsen fick när man fick se den här mannens ansiktsuttryck medan han berättade det. Helt otroligt. Jag brukar kunna se på folk när de ljuger och gör misstag i lögnerna, och även om det inte var på riktigt (Kan mycket väl ha varit en gasläcka, jag vet ju inte hur huset var lagt rent tekniskt) så trodde definitivt den här mannen att det som hade hänt var det.
Klart han gjorde, det hade Trance också gjort. Om man har en grabb och är i en stuga ute i ingenstans och ser 2 våldnader och ljusmaskar krypa in genom dörren så stannar man inte kvar och tänker "hmmm.. kan nog vara en gasläcka". Även om så kanske var fallet :) Det är lätt att inte tro på spöken när det är ljust och man är hemma men varje gång man sätts i en obehaglig situation eller om man ätit något olämpligt så finns alltid tanken "men tänk om?" i bakhuvudet.
Jimmymardberg
2008-03-01, 01:31
Jag cyklade till skolan för något år sedan. Klockan var runt 07.50, började 08.00
Precis när jag åkt förbi byns tandläkare så svartnar det till för ögonen väldigt snabbt. Samtidigt känner jag hur mitt bakhjul på cykeln försvinner, verkligen försvinner som om det sjunker genom marken. Kort därpå när det sjunkit till ramen så blinkar ögonen till. Jag är kvar en bit framåt på vägen. Medvetandet var borta den tiden.
Dissector
2008-03-01, 06:09
Finns det några fakta som styrker spökens fysiska existens?
Ja massvis, det är därför du kan läsa om spöken i skolböckerna... ;)
Kvinnan som bodde i vårt hus innan hade massor av saker hon varit med om i huset. (det sägs att en gubbe som levde där tidigare hade sin och fruns kistor i källaren som han brukade provligga ibland. vi har fortfarande kvar gubbens käpp i källarn). :angel:
Vi har bott där i 4 år och aldrig upplevt något utöver det normala.
Inte mer än att det knäpper och smäller till på olika ställen, att kranar börjar rinna och att det låter som någon går i trappan på nätterna.
Har man då livlig fantasi eller ligger och lysnar och skrämmer upp sig/varandra så börjar man även se saker som kvinnan gjorde.
Som sagt dom riktiga spökena har vi innom oss. :thumbup:
Kan även tillägga att det sas att huset jag växte upp i var hemsökt.
De flesta i familjen har upplevt märkliga saker där inklusive jag själv, men som barn har man också livligare fantasi och inte svar på alla ljud som låter om natten.
Bodde även/bor fortfarande nära kyrkan och har många gånger gått bredvid och över kyrkogården, även legat och kollat på stjärnorna själv på natten när jag var yngre.
En väldigt tyst och rofyld platts om jag får säga det själv, helst med tanke på alla tabun om att vistas där på natten.
Motorbreath
2008-03-01, 10:50
Ja massvis, det är därför du kan läsa om spöken i skolböckerna... ;)
Jag frågade av den anledningen att det uppenbarligen finns folk som är väldigt övertygade om att spöken finns. Jag är inte en av dem. Jag undrar bara hur de resonerar.
Wennerberg
2008-03-01, 11:18
Jag frågade av den anledningen att det uppenbarligen finns folk som är väldigt övertygade om att spöken finns. Jag är inte en av dem. Jag undrar bara hur de resonerar.
Samma load of crap som religiösa brukar det vara. Suck.
Samma load of crap som religiösa brukar det vara. Suck.
Inte för att jag säger emot dig som så, men jag förstår verkligen inte varför det är så accepterat att dra alla religiösa över en kam i form av att allt som har med deras tro och levnadsmönster i form av tro är en massa load of crap och att det helt enkelt är okej att häva ur sig förolämpningar mot dem i form av just sådana saker, medan jag förmodligen hade fått en hel del pisk om jag började använda samma ordval gentemot andra individer med logiska åsikter.
Det handlar inte om åsikt här, den får du ha vilken du vill så klart, men just att behöva framhäva sig i form av att kalla allt skitsnack och sen "let the gods sort em out" attityden, det är så äckligt.
Låt oss återgå till spännande berättelser istället för att haka upp sig på spökens existens och sånt ovidkommande...
Många sjyssta berättelser hittills! Skönt att skrämma upp sig ordentligt! Mörkrädd som jag är läser jag med skräckblandad förtjusning! *popcorn*
Ska faktiskt ta och berätta en historia om en man som jag träffade för drygt ett år sedan, en kompis släkting, som enligt min kompis och hans familj hade alla hästar i stallet och var en väldigt logiskt tänkande person och som fnyste åt tanken på både spöken och gudar. Sen ändrades det, efter en resa genom Sverige.
För drygt ett år sedan var jag på besök hos en kompis när hans familj hade en liten släktträff. Jag började prata med två av gästerna, och en man runt fyrtioårsåldern frågade mig vad jag studerade. Efter att ha berättat att jag studerade teologi och att jag för tillfället läste Religionspsykologi så verkade han bli väldigt obekväm och ursäktade sig snabbt.
Jag blev självklart väldigt förvånad och frågade den andre gästen jag hade pratat med om jag hade sagt något som inte passade sig i deras släkt eller hos personen själv. Gästen, en dam runt fyrtio, kanske femtio, berättade för mig att fyrtioåringen (mannen som nyss ursäktat sig) hade fram till för något år sedan varit helt säker på att det inte fanns någonting som var 'paranormalt', utan att allt hade en anledning. Men sedan under en resa hade han upplevt något hemskt och börjat undvika ämnena överhuvudtaget.
Pausanka: Jag är fruktansvärt nyfiken. Jag skojar inte. Jag är inte så mycket för skvaller, men när det gäller sådana här saker får man mer eller mindre låsa fast mig i kedjor för att jag inte ska försöka manipulera mig fram till att få reda på mer. Detta var precis vad som hände.
Tillbaka till storyn: Efter ett litet tag ursäktar jag mig och börjar leta efter den fyrtioåriga mannen och finner honom i biblioteket...DÖD! Nej, nu jävlas jag med er, han stod och tittade på min kompis familjs atlassamling, pappan i den familjen samlar på så otroligt fåniga saker, bland annat atlaser. Jag ställer mig bredvid honom och kallpratar lite med honom och glider smidigt in på ämnet om paranormala ting igen och märker direkt hur illa tills mods han blir. Jag får nästan skuldkänslor av att göra så här mot honom, men jag var tvungen att stilla min nyfikenhet. Med lite gliringar och lurande fraser så lyckas jag få honom att faktiskt berätta vad som hände honom, och fy fan...
Han och hans son på fyra,fem år hade varit och besökt en släkting långt norrut i Sverige. På vägen vägen hem så hade de stannat vid en äng och ett hus som hade stått övergivet ett tag. Det var ett rätt känt hus i trakterna, inte på grund av att det skedde konstiga saker där, utan för att det helt enkelt hade stått vid den här ängen så jävla länge utan att någon hade varit där och förstört. Allt var i helt perfekt ordning och anledningen till att mannen och hans son hade stannat där var för att vägen han hade kört på hade varit fruktansvärt ostabil pga regn och det började bli rätt mörkt så han tänkte att han faktiskt skulle använda huset att övernatta i. Tydligen hade det varit folk som övernattat där tidigare, och det kan ha varit så att huset var en sorts övernattningsstuga som någon faktiskt tittade till då och då. Han visste inte säkert.
Han och sonen gick in (Olåst dörr, låstes på insidan med regling och planka) och fixade lite mat genom ett spritkök och gick sedan och lade sig.
Här kan det hända att jag börjar skriva lite osammanhängande, mest för att mannen som berättade detta berättade det ibland väldigt osammanhängande, och det är en svår historia att minnas exakt.
Hur som, under natten vaknar både han och barnet till ibland av att de får känslan av att någon är där. Efter ett tag blir barnet så rädd att han hoppar upp hos sin pappa och håller om honom för att få bort den obehagliga känslan. Då sätter det igång.
Pappan vaknar till av samma känsla igen. Skillnaden är att den här gången står det faktiskt någon och tittar på honom, precis bredvid sängen. En äldre man, lite av en sådan där ilsken man som man ser framför sig när man tänker på väderbitna galningar (hans beskrivning). Fyrtioåringen hoppar till och vänder sig om så att sonen ligger mot väggen och han själv rullar ur sängen, redo att slåss mot gubben. När han väl står upp dock, så är där ingen.
Då kommer nästa sak - En sorts ljusstrålar, nästan som en sorts ormar gjorde av ånga som avger ett visst ljus, flyter omkring runt dörren som de förseglat och upp mot taket, och sen iväg mot sängen. Pappan/fyrtioåringen blir väldigt orolig och lyfter upp sin son i famnen, varvid sonen börjar vakna. Pappan klappar honom på huvudet och viskar lugnande till honom medan han vänder sig och följer ljusen med blicken. När han står vänd mot sängen och sonen tittar över sin pappas axel sker det igen.
"PAAAAPPAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA" skriker sonen högt och pappan kunde höra paniken i sonens röst och samtidigt som han vände sig om så sade han åt sin son att blunda så hårt han kunde. När pappan nu vänt sig om så ser han gubben ytterligare en gång, stå mitt framför honom med ögonen uppspärrade och tänderna sammanbitna men blottade, som om han var en hund som morrade. Samtidigt går en annan figur som pappan hade svårt att beskriva pga intensiteten med gubben, men han kunde säga att den var långhårig och gick längs rummets kortvägg, och följde sedan långväggen men försvann någon gång när den gick längs den.
Pappan blundar och börjar gå mot dörren och försöker fortfarande lugna sin son som gråter och när han märker att han står närma dörren så öppnar han ögonen och ser de där ljusa "ångormarna" igen, röra sig längs väggarna. Där tappar han det och slänger upp plankan som låser dörren och springer ut med sin son. Tydligen hade de sovit i kläderna och struntade i jackorna och spritköket som var kvar i stugan och helt enkelt sprang rakt ut till bilen och hoppar in för att köra iväg. När han tittar tillbaka på stugan så är där helt lungt och dörren är stängd. Han säger själv att han inte kunde minnas att han stängt dörren, då han hållt i sin son hela tiden.
Ja, vad kan man säga... Den här texten kan verkligen inte göra hans berättelse rättvisa, intensiteten och hans ansiktsuttryck när han berättade det var rent ut sagt skrämmande. Jag försökte få reda på vart den här stugan låg, men han verkade genuint rädd för att jag skulle söka upp den och vägrade säga något annat än att det var i norra delen av Sverige.
Creepy!!! :(
130kg finsk sisu
2008-03-10, 19:37
I Finland firas "De stupades dag" varje vår ( http://www.hel2.fi/kaumuseo/vuodenkierto/kaatuneidenpaiva/stupadesdag.html ) jag deltog med en äldre släkting vid uppvaktningarna vid hjältegravarna i hemkommunen år 2004. Hela dagen var det jättefint väder. Men just då nån psalm skulle sjungas till de stupades ära började det åska och blixta som bara f-n!
Om detta är onrmalt eller ej så tolkade jag och andra i den känslosamma stund vi befann oss i som att även naturen hyllar de som låg där i sina gravar...
Ska faktiskt ta och berätta en historia om en man som jag träffade för drygt ett år sedan, en kompis släkting, som enligt min kompis och hans familj hade alla hästar i stallet och var en väldigt logiskt tänkande person och som fnyste åt tanken på både spöken och gudar. Sen ändrades det, efter en resa genom Sverige.
För drygt ett år sedan var jag på besök hos en kompis när hans familj hade en liten släktträff. Jag började prata med två av gästerna, och en man runt fyrtioårsåldern frågade mig vad jag studerade. Efter att ha berättat att jag studerade teologi och att jag för tillfället läste Religionspsykologi så verkade han bli väldigt obekväm och ursäktade sig snabbt.
Jag blev självklart väldigt förvånad och frågade den andre gästen jag hade pratat med om jag hade sagt något som inte passade sig i deras släkt eller hos personen själv. Gästen, en dam runt fyrtio, kanske femtio, berättade för mig att fyrtioåringen (mannen som nyss ursäktat sig) hade fram till för något år sedan varit helt säker på att det inte fanns någonting som var 'paranormalt', utan att allt hade en anledning. Men sedan under en resa hade han upplevt något hemskt och börjat undvika ämnena överhuvudtaget.
Pausanka: Jag är fruktansvärt nyfiken. Jag skojar inte. Jag är inte så mycket för skvaller, men när det gäller sådana här saker får man mer eller mindre låsa fast mig i kedjor för att jag inte ska försöka manipulera mig fram till att få reda på mer. Detta var precis vad som hände.
Tillbaka till storyn: Efter ett litet tag ursäktar jag mig och börjar leta efter den fyrtioåriga mannen och finner honom i biblioteket...DÖD! Nej, nu jävlas jag med er, han stod och tittade på min kompis familjs atlassamling, pappan i den familjen samlar på så otroligt fåniga saker, bland annat atlaser. Jag ställer mig bredvid honom och kallpratar lite med honom och glider smidigt in på ämnet om paranormala ting igen och märker direkt hur illa tills mods han blir. Jag får nästan skuldkänslor av att göra så här mot honom, men jag var tvungen att stilla min nyfikenhet. Med lite gliringar och lurande fraser så lyckas jag få honom att faktiskt berätta vad som hände honom, och fy fan...
Han och hans son på fyra,fem år hade varit och besökt en släkting långt norrut i Sverige. På vägen vägen hem så hade de stannat vid en äng och ett hus som hade stått övergivet ett tag. Det var ett rätt känt hus i trakterna, inte på grund av att det skedde konstiga saker där, utan för att det helt enkelt hade stått vid den här ängen så jävla länge utan att någon hade varit där och förstört. Allt var i helt perfekt ordning och anledningen till att mannen och hans son hade stannat där var för att vägen han hade kört på hade varit fruktansvärt ostabil pga regn och det började bli rätt mörkt så han tänkte att han faktiskt skulle använda huset att övernatta i. Tydligen hade det varit folk som övernattat där tidigare, och det kan ha varit så att huset var en sorts övernattningsstuga som någon faktiskt tittade till då och då. Han visste inte säkert.
Han och sonen gick in (Olåst dörr, låstes på insidan med regling och planka) och fixade lite mat genom ett spritkök och gick sedan och lade sig.
Här kan det hända att jag börjar skriva lite osammanhängande, mest för att mannen som berättade detta berättade det ibland väldigt osammanhängande, och det är en svår historia att minnas exakt.
Hur som, under natten vaknar både han och barnet till ibland av att de får känslan av att någon är där. Efter ett tag blir barnet så rädd att han hoppar upp hos sin pappa och håller om honom för att få bort den obehagliga känslan. Då sätter det igång.
Pappan vaknar till av samma känsla igen. Skillnaden är att den här gången står det faktiskt någon och tittar på honom, precis bredvid sängen. En äldre man, lite av en sådan där ilsken man som man ser framför sig när man tänker på väderbitna galningar (hans beskrivning). Fyrtioåringen hoppar till och vänder sig om så att sonen ligger mot väggen och han själv rullar ur sängen, redo att slåss mot gubben. När han väl står upp dock, så är där ingen.
Då kommer nästa sak - En sorts ljusstrålar, nästan som en sorts ormar gjorde av ånga som avger ett visst ljus, flyter omkring runt dörren som de förseglat och upp mot taket, och sen iväg mot sängen. Pappan/fyrtioåringen blir väldigt orolig och lyfter upp sin son i famnen, varvid sonen börjar vakna. Pappan klappar honom på huvudet och viskar lugnande till honom medan han vänder sig och följer ljusen med blicken. När han står vänd mot sängen och sonen tittar över sin pappas axel sker det igen.
"PAAAAPPAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA" skriker sonen högt och pappan kunde höra paniken i sonens röst och samtidigt som han vände sig om så sade han åt sin son att blunda så hårt han kunde. När pappan nu vänt sig om så ser han gubben ytterligare en gång, stå mitt framför honom med ögonen uppspärrade och tänderna sammanbitna men blottade, som om han var en hund som morrade. Samtidigt går en annan figur som pappan hade svårt att beskriva pga intensiteten med gubben, men han kunde säga att den var långhårig och gick längs rummets kortvägg, och följde sedan långväggen men försvann någon gång när den gick längs den.
Pappan blundar och börjar gå mot dörren och försöker fortfarande lugna sin son som gråter och när han märker att han står närma dörren så öppnar han ögonen och ser de där ljusa "ångormarna" igen, röra sig längs väggarna. Där tappar han det och slänger upp plankan som låser dörren och springer ut med sin son. Tydligen hade de sovit i kläderna och struntade i jackorna och spritköket som var kvar i stugan och helt enkelt sprang rakt ut till bilen och hoppar in för att köra iväg. När han tittar tillbaka på stugan så är där helt lungt och dörren är stängd. Han säger själv att han inte kunde minnas att han stängt dörren, då han hållt i sin son hela tiden.
Ja, vad kan man säga... Den här texten kan verkligen inte göra hans berättelse rättvisa, intensiteten och hans ansiktsuttryck när han berättade det var rent ut sagt skrämmande. Jag försökte få reda på vart den här stugan låg, men han verkade genuint rädd för att jag skulle söka upp den och vägrade säga något annat än att det var i norra delen av Sverige.
Well, titta vad som råkade dyka upp i min facebookfeed idag:
http://www.paranormal.nu/skillingmark.htm
Har inte läst detaljerna ännu, men det lät inte helt off som om det var det stället..! *jorgen* :D
Runt 10 mil bort för mig ju. Synd att jag är en fegis. :D
Det är så sjukt ologiskt att tro på sånt här.
En intressant sak är att det mest är kvinnor (baserar detta på egna erfarenheter och efter denna tråd) som tror på paranormala upplevelser.
Ah, här fanns det statistik http://www.svd.se/nyheter/inrikes/var-femte-tror-pa-spoken_6844675.svd
Jävligt oroväckande. När religion äntligen börjar försvinna börjar de tro på spöken istället...
Sandra81
2012-06-28, 07:33
Det är så sjukt ologiskt att tro på sånt här.
En intressant sak är att det mest är kvinnor (baserar detta på egna erfarenheter och efter denna tråd) som tror på paranormala upplevelser.
Ah, här fanns det statistik http://www.svd.se/nyheter/inrikes/var-femte-tror-pa-spoken_6844675.svd
Jävligt oroväckande. När religion äntligen börjar försvinna börjar de tro på spöken istället...
Endå blir ni livrädda att vara i spökhus.. fast det är lite gulligt *cupid*
Ibland önskar jag verkligen att jag trodde på spöken och det övernaturliga, för så länge det inte handlar om "spåkvinnor och medium" som försökar lura folk på pengar så tycker jag att det är ganska intressant. Jag är själv helt övertygad om att det är vår egen fantasi som spelar oss ett spratt, alternativt att det händer saker som man inte hittar en logisk förklaring på så därför drar man paraleller till det övernaturliga.
Jag gissar att min facination för sådant här kommer ifrån att jag faktiskt älskar att bli skrämd. Det händer så sällan nu för tiden att man faktiskt blir rädd så när jag väl lyckas bli skrämd av en film, ett tv-spel, en dröm eller en verklig upplevelse så blir jag verkligen skitglad. Man känner sig mer levande på något sätt. :D
För hålla mig lite mer till ämnet så har jag aldrig varit med om några "paranormala upplevelser" eftersom jag inte tror att de existerar (jag dömmer dock inte de som tror på dem på samma sätt som jag inte dömmer religiösa människor. Sedan finns det ju alltid fanatiker som ska dtra det alldeles för långt och dessa har jag inte mycket till övers för).
Jag kan dock berätta om ett hus som jag bodde i precis efter att mina föräldrar hade separerat. Jag var kanske 10 -12 år gammal. Min mor fick hyra ett stort, gammalt hus tillfälligt i något år till ett överkommligt pris. Det var verkligen ett typiskt "spökhus" beläget ensamt uppe på en stor kulle omgivet av stora träd. Huset var alldeles för stort för att alla rummen skulle kunna nyttjas och det var egentligen uppdelat så att man skulle kunna bo där med två hushåll. Där fanns alltså ett extra kök och flera rum på övervåningen som inte nyttjades. Dessa rum och i synnerhet köket var riktigt läskiga desutom så var de svinkalla efterssom vi inte hade någon värme på där. Ibland brukade jag smyga upp för att utforska dessa rum på kvällen när resten av familjen hade gått och lagt sig. Det fanns en del saker kvarlämnade från de som bott där innan. Egentligen inget intressant men av någon anledning så tyckte jag att det var spännande att rota bland dessa saker, kanske för att få en glimt av vad det var för människor som bott där innan. en gång när jag befann mig i det gamla köket så hörde jag ett "prasslande" från något av skåpen. Jag fann detta ganska skrämmande eftersom jag visste att jag var helt ensam på övervåningen. jag skyndade mig till köksdörren, men när jag försökte öppna den så ville den inte gå upp. prasslandet från skåpet blev allt mer påtagligt och jag kände hur paniken kom krypandes. Till slut fick jag dock upp dörren och skyndade ner för trapporna så tyst jag kunde för att inte väcka någon, och in på mitt rum. Jag vågade mig inte upp på övervåningen ensam igen på ett bra tag efter det.
I efterhand så förstod jag ju att det måste ha varit en mus eller råtta. Jag såg vid ett flertal tillfällen möss i huset, så det är ju inte direkt något konstigt. När det hände var det dock en väldigt traumatisk upplevelse för mig. Speciellt efterssom jag i den åldern var ganska självständig och var väldigt noga med att inte visa för någon att jag var rädd, ledsen eller hade andra problem.
Perioden som jag bodde i det huset sov jag ganska dåligt och den var även fylld av konstiga drömmar och även en hel del mardrömmar. Detta berodde nog snarare på att det var en period i mitt liv med väldigt mycket förändring och jag mådde nog inte så bra psykiskt under den tiden pga föräldrarnas skilsmässa osv. Samtidigt så kände jag inte direkt att jag hade någon att prata med om mina problem. Min mor och mina syskon hade ju sina egna problem och jag ville inte visa för mina vänner att jag hade problem.
8p74M2NaX08
The brain will find patterns or images where none really exist. Relaxation exercises lowered the chances of finding a pattern that wasn't really there.
http://www.scientificamerican.com/podcast/episode.cfm?id=BFA8FA30-D772-9069-0F9403D381659DB0
http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=patternicity-finding-meaningful-patterns
People do have consistent experiences in consistent places, but I think that this is driven by visual factors mainly, and perhaps some other environmental cues.
http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/3044607.stm
Vi har hört, läst och sett spökhistorier från barnsben. När det sedan blir mörkt och hjärnan försöker urskilja ett fenomen vi inte kan förklara på studs (t.ex. rysning) så drar vi omedvetet paralleller till spöken och övernaturliga andar. Får vi gåshud, rysningar eller ser stjärnor under dagen är det fullkomligt normalt. När samma person får gåshud, rysningar eller ser något ljus så är det plötsligt spöken. Ett klassisk exempel för barn är att, för en tiondels sekund, inbilla sig at en stol med kläder är en levande varelse.
Lägg sedan till andra fenomen såsom att vi inbillar oss detaljer utifrån vaga drag och att minnen byggs på och "utvecklas" omedvetet så kan vi säkert förklara många upplevelser.
Den som har blivit vittne till ett brott gör klokt i att inte berätta det för någon. Minnet blir inte bättre av att händelsen återberättas. I stället ökar risken för ett felaktigt vittnesmål ju mer händelseförloppet återberättas.
http://www.advokatsamfundet.se/Nyhetsarkiv/2011/januari/Polisen-faster-for-stor-vikt-vid-ogonvittnen/
http://upload.ducedo.com/benny_rosenqvist.jpg
Konkelbär
2012-06-28, 10:36
Endå blir ni livrädda att vara i spökhus.. fast det är lite gulligt *cupid*
Att man blir rädd i ett spökhus har inget med att tro på spöken och dylikt att göra.. :smash:
Om en polare skrämmer en bakifrån betyder väl inte att han/hon är ett spöke :D
Sandra81
2012-06-28, 13:22
Att man blir rädd i ett spökhus har inget med att tro på spöken och dylikt att göra.. :smash:
nej juste *rolleyes*
Jag tycker att det är lite naivt att säga att det INTE finns?
Det är trots allt inte så länge sen som vetenskapsmän sa att universum cirklade runt jorden och att jorden var platt.
Min pappas faster och jag är ganska lika, både till sätt och utséende, och jag har alltid känt mig väldigt fäst vid henne trots att vi inte träffas så ofta.
En morgon vaknade jag och kände att jag måste få reda på hur hon mår, fick en liten oroskänsla i magen. Så jag ringde mina föräldrar och innan jag hann berätta om det här, så säger min mamma: Elli (pappas faster) ringde i morse och frågade hur det är med dig och att hon har drömt om dig inatt. Hon hade sträckt ryggen igår och hade väldigt ont och fått tabletter som hon fått massa jobbiga biverkningar. (damen är 86 år gammal och lite skröplig) Hon mådde väldigt dåligt.
Ingen paranormal upplevelse, men en liten konstig pirrig känsla i magen gav det =) Hon mår bättre nu, jag hälsade på henne för ett par dagar sedan =D
Roligt att läsa om allas upplevelser tycker jag. Säkert att hjärnan spelar mycket spratt, men ibland händer verkligen saker man inte kan förklara.
Eddie Vedder
2012-06-30, 13:31
nej juste *rolleyes*
Om någon hoppar på dig rakt från ingenstans och skriker rycker du nog till oavsett om du tror på spöken eller ej. Och nej "vi" blir inte rädda i spökhus. Vissa blir.
...men ibland händer verkligen saker man inte kan förklara.
Det gör dem inte onaturliga. Så där brukar religiösa människor argumentera. Sedan förklaras fenomenet i fråga men då drar de till med nästa. Även det förklaras och då tar man nästa osv osv...
Jag tycker att det är lite naivt att säga att det INTE finns?
Det är trots allt inte så länge sen som vetenskapsmän sa att universum cirklade runt jorden och att jorden var platt.
Min pappas faster och jag är ganska lika, både till sätt och utséende, och jag har alltid känt mig väldigt fäst vid henne trots att vi inte träffas så ofta.
En morgon vaknade jag och kände att jag måste få reda på hur hon mår, fick en liten oroskänsla i magen. Så jag ringde mina föräldrar och innan jag hann berätta om det här, så säger min mamma: Elli (pappas faster) ringde i morse och frågade hur det är med dig och att hon har drömt om dig inatt. Hon hade sträckt ryggen igår och hade väldigt ont och fått tabletter som hon fått massa jobbiga biverkningar. (damen är 86 år gammal och lite skröplig) Hon mådde väldigt dåligt.
Ingen paranormal upplevelse, men en liten konstig pirrig känsla i magen gav det =) Hon mår bättre nu, jag hälsade på henne för ett par dagar sedan =D
Roligt att läsa om allas upplevelser tycker jag. Säkert att hjärnan spelar mycket spratt, men ibland händer verkligen saker man inte kan förklara.
Tillfälligheter och fortfarande hjärnan som spelar en spratt tror jag. Har varit med om den del roliga saker som liten, men tror verkligen inte på att det beror på spöken.
Nordenator
2012-06-30, 13:38
Jag tycker att det är lite naivt att säga att det INTE finns?
Det är trots allt inte så länge sen som vetenskapsmän sa att universum cirklade runt jorden och att jorden var platt.
Min pappas faster och jag är ganska lika, både till sätt och utséende, och jag har alltid känt mig väldigt fäst vid henne trots att vi inte träffas så ofta.
En morgon vaknade jag och kände att jag måste få reda på hur hon mår, fick en liten oroskänsla i magen. Så jag ringde mina föräldrar och innan jag hann berätta om det här, så säger min mamma: Elli (pappas faster) ringde i morse och frågade hur det är med dig och att hon har drömt om dig inatt. Hon hade sträckt ryggen igår och hade väldigt ont och fått tabletter som hon fått massa jobbiga biverkningar. (damen är 86 år gammal och lite skröplig) Hon mådde väldigt dåligt.
Ingen paranormal upplevelse, men en liten konstig pirrig känsla i magen gav det =) Hon mår bättre nu, jag hälsade på henne för ett par dagar sedan =D
Roligt att läsa om allas upplevelser tycker jag. Säkert att hjärnan spelar mycket spratt, men ibland händer verkligen saker man inte kan förklara.
Att man inte kan förklara något betyder ju inte att det inte finns en fullt logisk förklaring, utan man har bara inte tillgång till all information. Att klistra in "spöken" som förklaring på något man själv inte kan förklara är visserligen enkelt, men då det inte finns några som helst belägg för att spöken faktiskt existerar känns det även rätt dumt.
Sandra81
2012-06-30, 13:57
Om någon hoppar på dig rakt från ingenstans och skriker rycker du nog till oavsett om du tror på spöken eller ej. Och nej "vi" blir inte rädda i spökhus. Vissa blir.
Vilken tur att du/ni är så matcho då ;)
Nordenator
2012-06-30, 14:08
Vilken tur att du/ni är så matcho då ;)
Att man kan bli rädd i ett "spökhus" har väl inte heller så mycket med spöken att göra. Det är rätt naturligt att inte vilja spendera tid i ett fallfärdigt ruckel då det dessutom är becksvart. Om man är en sådan person som dessutom tror på sådant lär det väl inte underlätta, men det finns ju skäl att vara orolig vare sig man tror på spöken eller inte.
Att gå in i en lokal, oavsett vilken, där man inte ser något och inte har någon aning om vad som finns där inne kan nog vara skrämmande för många på grund av ren överlevnadsinstinkt.
Jag tyckte det var obehagligt att gå genom min pappas företags lager mitt i natten innan jag lärt mig det. Jag tänkte inte på att ett spöke skulle hoppa fram utan det var helt enkelt mörkt och jag visste inte vad som fanns var.
Då skiter man gärna lite knäck när man går rakt in i en klädhängare där en av delägarna trollat till det genom att sätta en hatt, rock och byxor så att det ser ut som en människa stod mitt framför en, oavsett om det är ett spöke eller en främling :D
Eddie Vedder
2012-06-30, 14:33
Vilken tur att du/ni är så matcho då ;)
Nej det är inget som är macho med det. Hur läser du in något macho där?
Att jag kallas macho på Kolozzeum är för övrigt väldigt komiskt med tanke på senaste månaders debatter. :D
Sandra81
2012-06-30, 14:51
Att gå in i en lokal, oavsett vilken, där man inte ser något och inte har någon aning om vad som finns där inne kan nog vara skrämmande för många på grund av ren överlevnadsinstinkt.
Jag tyckte det var obehagligt att gå genom min pappas företags lager mitt i natten innan jag lärt mig det. Jag tänkte inte på att ett spöke skulle hoppa fram utan det var helt enkelt mörkt och jag visste inte vad som fanns var.
Då skiter man gärna lite knäck när man går rakt in i en klädhängare där en av delägarna trollat till det genom att sätta en hatt, rock och byxor så att det ser ut som en människa stod mitt framför en, oavsett om det är ett spöke eller en främling :D
Sådana tillfällen är jag nog mer rädd för idioter. men nu pratade jag inte om sånna ställen utan mer slott och gamla herrgårdar, mentalsjukhus som funnit i hundratals år.
Jag trodde inte ett skit på energier "spöken" förut tills de att jag själv var med om det på internatet i skolan. fy helvete aldrig mer att jag sover i det huset ensam över en helg igen. Skolan är en gammal herrgård och det var känt att de spökades på gamla elevhemmet (äldsta huset) där jag bodde och även kontorsbyggnaden.. Inte ens lärarna ville vara kvar där å arbeta på kvällarna.
http://img856.imageshack.us/img856/8648/2558542367a5db2f99e4.jpg
Huset bakom som kallades för gamla elevhemmet.
http://img801.imageshack.us/img801/1517/14878037877946215819614.jpg
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.