handdator

Visa fullständig version : Diagnoser


Löjtnant Blank
2008-02-08, 15:29
En intressant diskussion håller på att utmejslas i "babbla"-tråden, så jag tänkte ge den mer plats här. Den handlar om diagnoser inom psykvården och alla är välkomna att jiddra. Let's go.

Originalinlägget:

Jag har tappat tron på diagnoser. Vad är de egentligen förutom sociala konstruktioner? Vad tjänar en ung tjej på att höra att hon är exempelvis borderline?

Så här svarade Vinter:

Det går inte att administrera rätt behandling utan en bra diagnos.

Däremot kan man hjälpa sig själv genom att tex vidga sina vyer, åka utomlands till platser där man inte är så utseendefixared och slippa västerländsk media ett tag.

Psykologin ligger efter i vårt samhälle mycket pga av all media imo.

Löjtnant Blank
2008-02-08, 15:30
Det går inte att administrera rätt behandling utan en bra diagnos.

Varför inte? En lärare (fil. dr, leg. psykolog, leg. psykoterapeut) på programmet berättade att han aldrig ställer diagnoser. Han arbetar bland annat på en psykosavdelning i team med läkare och psykologer. Där fokuserar de istället på patienternas individuella styrkor och svagheter, och jobbar utifrån dessa förutsättningar - helt utan diagnoser.

Berätta nu, varför är diagnoser inom psykvården så bra? Varför klarar vi oss inte utan dem?

Gnusram
2008-02-08, 15:50
Kan man inte säga att psykos är en diagnos, om än luddig?

Vad jag menar är att de som hamnar där kanske inte behöver en mer exakt diagnos än så. De som däremot är mer i "utbränd-facket" behöver en diagnos, rent administrativt, för att kunna bli sjukskrivna. "Mår inte bra" är måhända lite tunt i försäkringskassans ögon?

För övrigt kan jag tänka mig att diagnoser är bra om de är solklara, det kan då finnas ett protokoll för åtgärder mot tillfrisknande. Diagnosen har således inget egenvärde och innan man bestämmer sig för ett spår så bör man kanske ha ett bredare perspektiv.

shut teh face
2008-02-08, 15:55
Jag håller med båda två. Det kan vara bra med en diagnos ibland.

Det är alldeles för luddigt för att säga varken eller. Det finns säkert individer som klarar sig bättre utav en ställd diagnos. Men i vissa fall är jag säker på att det är viktigt.

Pudzianovski
2008-02-08, 15:57
En fördel för patienten som får en diagnos kan vara att patienten lättare kan gå vidare med livet. Om du efter att ha varit stigmatiserad på olika sätt i flera år får en diagnos som styrker Personlighets- och beteendestörning så kanske det är lättare att förklara dels för omgivning (familj och vännner) och dels för annan personal som jobbar med denna patient i andra sammanhang. Jag tycker dock det är en intressant med svår fråga och ett självklart svar finns nog inte. Det är en gråzon.

Loke
2008-02-08, 16:05
Håller helt med, Blank. Jag har inte träffat någon som har mått bra av att i tidiga tonåren fått sig en diagnos i stil med Borderline eller asperger eller vad man nu brukar få.

Får man den i andra stadier i livet kan det nog ha en viss funktion, men det är så löjligt när just problem som uppstår i åldern 10-18 leder till den här typen av diagnoser. För det första är dom ofta felaktiga, och för det andra verkar det bara få personen att må sämre.

Samma sak med småbarn som får ADHD och dylikt. Man slänger in alla problembarn i samma fack och kallar det bra. Sen får dessa växa upp i en värld som å ena sidan ställer låga krav på dem, men å andra sidan aldrig tar dem på allvar. Tragiskt.

mini
2008-02-08, 16:19
Fördelen kan väl vara om man byter medicinsk kontaktperson.

Löjtnant Blank
2008-02-08, 16:26
En fördel för patienten som får en diagnos kan vara att patienten lättare kan gå vidare med livet. Om du efter att ha varit stigmatiserad på olika sätt i flera år

Det är ju diagnosen som stigmatiserar, inte frånvaron av den.

Det är ännu ett dilemma med diagnoser: de stämplar personer för resten av livet. I en del fall går det till och med så långt att personen som fått diagnosen känner sig tvingad att leva upp till den. Ett ADHD-barn kan efter diagnosen bli ännu bråkigare och ännu mer ouppmärksamt. Diagnosen rättfärdigar alltså beteendet, vilket är olyckligt.

Löjtnant Blank
2008-02-08, 16:32
Kan man inte säga att psykos är en diagnos, om än luddig?

Nej, det kan jag inte gå med på. Psykotiska tillstånd kan vara både schizofreni och katatoni, två väsensskilda tillstånd - alltså är begreppet psykos alldeles för brett för att kunna kallas för diagnos.

Pudzianovski
2008-02-08, 16:33
Det är ju diagnosen som stigmatiserar, inte frånvaron av den.

Det är ännu ett dilemma med diagnoser: de stämplar personer för resten av livet. I en del fall går det till och med så långt att personen som fått diagnosen känner sig tvingad att leva upp till den. Ett ADHD-barn kan efter diagnosen bli ännu bråkigare och ännu mer ouppmärksamt. Diagnosen rättfärdigar alltså beteendet, vilket är olyckligt.

Absolut håller jag med dig i stycke två. Det kan vara så. I stycke håller jag inte med dig helt. Jag menar att de finns två sidor. Den ena sidan är som du skriver i första stycket. Den andra sidan är som jag skrev i mitt förra inlägg, dvs en del ungdomar och anhöriga känner en oerhörd lättnad att få en diagnos. Alla människor är inte och tänker inte likadant.

Löjtnant Blank
2008-02-08, 16:34
Fördelen kan väl vara om man byter medicinsk kontaktperson.
Det kan lika gärna vara en nackdel, om diagnosen är irrelevant eller felaktigt ställd vill säga. Då hade det varit bättre med ett carte blanche.

Sheogorath
2008-02-08, 16:38
Diagnoser är bra om man samtidigt informerar patienten om att alla männskor ligger inom flera psykriatriska spektra. Man kan tendera si och så mycket mot ADHD, asperger, psykotisk personlighet, bipolär, OCD o.s.v. Man kan ha fobier i varierande grad: sociala fobier, situationsbundna fobier etc. Skillnaden mellan olika människor är att man ligger olika nära olika psykriatriska extremer.

En diagnos ska hjälpa människor att få förståelse för sig själva; en acceptans kring att man är den man är och att man kan få hjälp om det behövs. Med en viss diagnos kan man få rätt till specialinsatser i skolan, få rätt att få licensläkemedel och specialistvård på rätt kliniker.

De som tror att diagnoser är huggna i sten är korkade. Diagnoser är en praktisk uppdelning. Ungefär som att dela in färger i olika namn, trots att även de ligger inom ett spektrum. Vad är blått, vad är cyan, vad är turkost, vad är grönt?

mini
2008-02-08, 16:39
Det kan lika gärna vara en nackdel, om diagnosen är irrelevant eller felaktigt ställd vill säga. Då hade det varit bättre med ett carte blanche.

Fast det är ju en lite knepig inställning. Du som litar så på den välutbildade läkarkåren?
Klart att en felaktig diagnos är dumt och fel, men vi kan ju inte bygga systemet efter det.

Löjtnant Blank
2008-02-08, 16:44
Absolut håller jag med dig i stycke två. Det kan vara så. I stycke håller jag inte med dig helt. Jag menar att de finns två sidor. Den ena sidan är som du skriver i första stycket. Den andra sidan är som jag skrev i mitt förra inlägg, dvs en del ungdomar och anhöriga känner en oerhörd lättnad att få en diagnos. Alla människor är inte och tänker inte likadant.

Visst kan det vara så att en del känner lättnad, men jag tycker ändå att diagnoshysterin har gått alldeles för långt. Kommer ni ihåg DAMP-debatten? Christopher Gillberg hävdade att 30% av Sveriges barn borde få diagnosen, och det slog ner som en bomb. 2005 dömdes dock han till dagsböter för att ha förstört forskningsunderlaget (som går under offentlighetsprincipen, och alltså måste kunna presenteras vid förfrågan). Han hade alltså ljugit rakt av. DAMP-diagnosen var hur modern som helst, men idag används den inte alls. Likadant med MDB. Ett tag hade varannan unge MDB.

Idag har vi istället ADHD, ADD, DCD och borderline... Det slutar liksom aldrig. Diagnos efter diagnos efter diagnos gör entré, blir hypermodern, och försvinner...

Löjtnant Blank
2008-02-08, 16:47
Fast det är ju en lite knepig inställning. Du som litar så på den välutbildade läkarkåren?
Klart att en felaktig diagnos är dumt och fel, men vi kan ju inte bygga systemet efter det.
Jag litar på läkarkåren, absolut, men jag tycker att diagnosen som fenomen har fått stor makt i mentalvården. Jag är emot alla dessa benämningar.

Ps. Varför är du så dryg nuförtiden? Har jag gjort dig något?

jwzrd
2008-02-08, 16:50
Berätta nu, varför är diagnoser inom psykvården så bra? Varför klarar vi oss inte utan dem?

Jag köper helt det du säger om vad en ung flicka har för nytta av att veta namnet/existensen av en eventuell diagnos. Men kanske går det att hjälpa henne till en större förståelse för sig själv? Diagnos och annat mer "medicintekniskt" kanske kan vara till hjälp för behandlade läkare?

Pudzianovski
2008-02-08, 16:52
Jag litar på läkarkåren, absolut, men jag tycker att diagnosen som fenomen har fått stor makt i mentalvården. Jag är emot alla dessa benämningar.

De flesta av de utredningar på barn (gjorda av psykologer) som jag läst (mycket få) har med någon form av de diagnoser du nämnde ovan i utredningen. Du får väl se till att ändra detta när du kommer ut i verkligheten efter avslutad utbildning :)

mini
2008-02-08, 16:52
Jag litar på läkarkåren, absolut, men jag tycker att diagnosen som fenomen har fått stor makt i mentalvården. Jag är emot alla dessa benämningar.

Ps. Varför är du så dryg nuförtiden? Har jag gjort dig något?

Jag har för dålig insikt i mentalvården för att säga hur stor makt fenomenet har. Jag bara lurade lite på vad fördelarna kan tänkas vara. Jag ser också en risk i att diagnoser blir mer av självuppfyllande profetior, men något måste ju göra att man väljer att diagnosticera, utöver tradition. Eller, jag hoppas det iaf.

Ps. Jag kan nog inte hålla med dig, kanske är det just det som gör att du tycker att jag är dryg?

jwzrd
2008-02-08, 16:55
Fast det är ju en lite knepig inställning. Du som litar så på den välutbildade läkarkåren?
Klart att en felaktig diagnos är dumt och fel, men vi kan ju inte bygga systemet efter det.

Jag tycker visst att man kan och bör bygga på att diagnoser kan vara och är fel. Ibland bara ytterst lite fel, ibland helt fel. Det handlar inte om att läkare skulle vara inkompetenta och inte heller om att de klantar sig utan om att det är ett mycket svårt område och flera olika angreppsmetoder och synsätt kan vara bra.

Lt. Blank> Jag håller med dig om det du säger om stigmatisering efter en diagnos också.

Sheogorath
2008-02-08, 17:07
Diagnoser är bra om man samtidigt informerar patienten om att alla männskor ligger inom flera psykriatriska spektra. Man kan tendera si och så mycket mot ADHD, asperger, psykotisk personlighet, bipolär, OCD o.s.v. Man kan ha fobier i varierande grad: sociala fobier, situationsbundna fobier etc. Skillnaden mellan olika människor är att man ligger olika nära olika psykriatriska extremer.

En diagnos ska hjälpa människor att få förståelse för sig själva; en acceptans kring att man är den man är och att man kan få hjälp om det behövs. Med en viss diagnos kan man få rätt till specialinsatser i skolan, få rätt att få licensläkemedel och specialistvård på rätt kliniker.

De som tror att diagnoser är huggna i sten är korkade. Diagnoser är en praktisk uppdelning. Ungefär som att dela in färger i olika namn, trots att även de ligger inom ett spektrum. Vad är blått, vad är cyan, vad är turkost, vad är grönt?

*pekar* Jag har redan avslutat den här tråden.

jwzrd
2008-02-08, 17:25
*pekar* Jag har redan avslutat den här tråden.

Problemet är, förutom att du tycker att du avslutat tråden, att du kan hamna mellan just blått och grönt för att du är cyan.

Ställe A:
"Tyvärr Sheo, du får inte OptiBehandling2500(tm) eftersom du inte är blå"
- Men .. men, jag mår inte bra :/
"Hade du varit blå så.."
...

Ställe B:
"Tyvärr Sheo, du får inte TurboBehandlig3500(tm) eftersom du inte är grön"
- Men... ni löser ju Y som är ett stort problem för mig
"Hade du varit grön så..."

Det man vill är att båda ställena snackar med dig för att se om du kan få hjälp där OM du behöver hjälp. Att din diagnos heter ROGNTUDJUUU hjälper ingen så mycket som ett vettigt samtal med dig.

Gädda
2008-02-08, 17:34
Tror man skulle kunna hitta på och finna en psykdiagnos hos alla människor, de är som sagt bara konstuktioner.

jwzrd
2008-02-08, 17:35
Tror man skulle kunna hitta på och finna en psykdiagnos hos alla människor, de är som sagt bara konstuktioner.

Vad menar du med att diagnosen är en konstruktion? Hur blev det negativt? Är alla konstruktioner negativa?

mini
2008-02-08, 17:48
Jag tycker visst att man kan och bör bygga på att diagnoser kan vara och är fel.

Då blir ju diagnosticering helt onödig, om man bygger systemet kring att de är fel? Att vara medveten om dess trubbighet tycker jag inte är samma som fel.

jwzrd
2008-02-08, 17:53
Då blir ju diagnosticering helt onödig, om man bygger systemet kring att de är fel? Att vara medveten om dess trubbighet tycker jag inte är samma som fel.

Alla system bör byggas med fel i åtanke. Om någon bestämmer att du inte kan få en given behandling eftersom du har diagnos Xxx, där Xxx är just väldigt generell - diagnosticeringen är trubbig som du säger - så finns ju ett problem. Jag skulle kalla det för att du blir felbehandlad, du har kanske har en annan benämning på det. Men ja, diagnosticering blir mer eller mindre onödig.

Gädda
2008-02-08, 18:05
Vad menar du med att diagnosen är en konstruktion? Hur blev det negativt? Är alla konstruktioner negativa?

Nu menar jag diagnoser som massa psykdoktorer hitta på för att sätta en stämpel på folk. Såvitt jag vet finns det inga sådana som klingar annat än negativt i mina öron iaf.

Diagnoser är alltså ett sätt (konstruerat sätt) för psykdoktorer att klassificera in folk med utmärkande beteendemönster som påminner om varandra, men där gränserna är flytande och de egentliga kännetecknena inte går att ta på.

Alla människor är unika i sitt psyke och det går att hitta en avvikande diagnos hos alla om man letar efter den.

Tolkia
2008-02-08, 19:00
Att de är "inget annat än konstruktioner" känns som en väldigt luddig anledning till att förkasta diagnoser generellt. Vi kan ju även förkasta jagbegreppet, sjukdomsbegreppet etc. etc. som "inget annat än en konstruktion". Att det då och då ställs felaktiga diagnoser känns också som en dålig anledning att förkasta, i mina ögon är det då felaktigheten som är problemet och inte diagnoser som företeelse. Även somatiska sjukdomstillstånd feldiagnostiseras; bör vi då förkasta även alla somatiska diagnoser?

Fagen
2008-02-08, 19:27
Vad skall vi säga om någon som är sjuk i cancer om vi inte skall diagnostisera människor? Att en diagnos stigmatiserar är ju inte diagnosens "fel". Don´t hate da playa, hate da game, liksom ba!

Trance
2008-02-08, 19:37
Vad skall vi säga om någon som är sjuk i cancer om vi inte skall diagnostisera människor? Att en diagnos stigmatiserar är ju inte diagnosens "fel". Don´t hate da playa, hate da game, liksom ba!

Skillnaden är att läkarvetenskapen är vetenskap medan psykologi är hälften vetenskap och hälften overifierbar voodoo i praktiken. Folk gillar en diagnos för det avskriver ansvar och kan då skapa mer problem.

För referenser om varitfrån mina påståenden kommer ifrån så kan man titta på min signatur.

Angel
2008-02-08, 19:39
Ehm, jag skrev faktiskt det där innan Vinter...men men.

Vill man få rätt behandling så krävs en diagnos. Vill man inte så kan man skita i det.

Det är exakt samma somi den "vanliga" sjukvården. "Mår dåligt" kan ha 1000 olika orsaker, jobbet är att komma till botten med vad som är fel och därefter ställa en diagnos som kan leda till behandling, omv osv osv som just den sjukdommen kräver.

Tolkia
2008-02-08, 19:39
Att en diagnos stigmatiserar är ju inte diagnosens "fel". Don´t hate da playa, hate da game, liksom ba!
Bang on target. Det finns ofantligt mycket fördomar när det gäller psykdiagnoser - det finns det kring vissa somatiska sjukdomar också, men när det gäller psykdiagnoserna finns det så mycket fördomar kring hela konceptet på ett sätt som det ju inte finns när det gäller "kroppens sjukdomar". Folk verkar ha väldigt svårt att ta in att det finns lika många svårighetsgrader av psykisk sjukdom/störning som av somatisk dito - har man en psykdiagnos är man en tickande psykfallsbomb som befaras (eller förväntas?) brisera okontrollerat; börja skrika på öppen gata (eller för den delen på arbetsplatsmöten), hoppa ut genom fönstret, välta hyllor på ICA osv. Och alla ens reaktioner antas bero på att man är ett psykfall, ungefär som vissa förklarar samtliga humörsyttringar hos kvinnor med det faktum att alla kvinnor är labila, eller "har du mens, eller?". Ett psykfall kan inte blir arg över missförhållanden eller över att någon beter sig som en gris, ledsen för att vederbörande blir illa behandlad, missnöjd med dålig organisation på arbetsplatsen etc. etc.; ett psykfall blir arg/ledsen/missnöjd osv. för att vederbörande är ett psykfall. Typ.

Här kan man kanske inte säga att stigmatiseringen ligger i själva diagnosen.

Fagen
2008-02-08, 19:45
Skillnaden är att läkarvetenskapen är vetenskap medan psykologi är hälften vetenskap och hälften overifierbar voodoo i praktiken. Folk gillar en diagnos för det avskriver ansvar och kan då skapa mer problem.

För referenser om varitfrån mina påståenden kommer ifrån så kan man titta på min signatur.

Att dra all psykologi över en kam är som att räkna homeopati till sjukvården. Emellertid ids jag icke ta en diskussion om detta nu.

Fagen
2008-02-08, 19:46
Bang on target. Det finns ofantligt mycket fördomar när det gäller psykdiagnoser - det finns det kring vissa somatiska sjukdomar också, men när det gäller psykdiagnoserna finns det så mycket fördomar kring hela konceptet på ett sätt som det ju inte finns när det gäller "kroppens sjukdomar". Folk verkar ha väldigt svårt att ta in att det finns lika många svårighetsgrader av psykisk sjukdom/störning som av somatisk dito - har man en psykdiagnos är man en tickande psykfallsbomb som befaras (eller förväntas?) brisera okontrollerat; börja skrika på öppen gata (eller för den delen på arbetsplatsmöten), hoppa ut genom fönstret, välta hyllor på ICA osv. Och alla ens reaktioner antas bero på att man är ett psykfall, ungefär som vissa förklarar samtliga humörsyttringar hos kvinnor med det faktum att alla kvinnor är labila, eller "har du mens, eller?". Ett psykfall kan inte blir arg över missförhållanden eller över att någon beter sig som en gris, ledsen för att vederbörande blir illa behandlad, missnöjd med dålig organisation på arbetsplatsen etc. etc.; ett psykfall blir arg/ledsen/missnöjd osv. för att vederbörande är ett psykfall. Typ.

Här kan man kanske inte säga att stigmatiseringen ligger i själva diagnosen.

Tack för att du orkar skriva så mycket mer än jag.

Fatalist
2008-02-08, 19:51
En psykdiagnos är en löjlig generalisering, vem är rätt person att avgöra vad som är friskt ffs.

Angel
2008-02-08, 20:03
Jag undrar om någon här verkligen har läst i en journal. Det står inte "namn-schizofren" direkt utan en sjukdom kan ha mänger av "under diagnoser".


Ett exempel från livet lite kortfattat...
En kvinna i 60års åldern som började betee sig mer och mer konstigt, vara anklagande mot sin man om olika saker och betee sig allmänt psykotiskt. Hennes barn körde henne mot hennes vilja till psyket i Borås där hon blev inlagd i flera månader, under tiden där så vara hon stark paranoid och kände bla inte igen sina barn, trodde att alla ljög för henne osv. Sedan blev hon bara deprimerad, i vilket fall så behandlades hon med ECT och blev till slut utskriven,men inte med någon diagnos. När hon kom tillbaka hem var hon gladare än någonsin, hon började renovera hela lägenheten, köpa nya dyra möbler, spred pengar omkring sig, bjöd alla hon kände på dyra middagar och hade dom massor med planer. Hennes läkare på vårdcentralen där hon gick tittade på henne och frågade hur hon mådde och hon svarade att hon aldrig mått bättre. Och han såg ju på henne hur glad hon verkade så han kryssade hennes mediciner. En månad senare var hon död, genom självdränkning i en sjö. Varför? Om hennes läkare på vårdcentralen hade sett i hennes journal att hon hade diagnosen Manodepressiv, hade han då förstått att kvinnan inte var frisk utan bara i ett stadie av sin sjukdom?

Sheogorath
2008-02-08, 20:24
Problemet är, förutom att du tycker att du avslutat tråden, att du kan hamna mellan just blått och grönt för att du är cyan.

Ställe A:
"Tyvärr Sheo, du får inte OptiBehandling2500(tm) eftersom du inte är blå"
- Men .. men, jag mår inte bra :/
"Hade du varit blå så.."
...

Ställe B:
"Tyvärr Sheo, du får inte TurboBehandlig3500(tm) eftersom du inte är grön"
- Men... ni löser ju Y som är ett stort problem för mig
"Hade du varit grön så..."

Det man vill är att båda ställena snackar med dig för att se om du kan få hjälp där OM du behöver hjälp. Att din diagnos heter ROGNTUDJUUU hjälper ingen så mycket som ett vettigt samtal med dig.

Jag håller med dig om att detta kan vara, och säkerligen oftast är ett problem, men problemet ligger i så fall i det praktiska arbetet, d.v.s. i tillämpningen av diagnosen. Det finns ju många läkemedel som är licensbelagda och bara kan skrivas ut på den eller den indikationen, och godkännande från läkemedelsverket krävs för att skriva ut den på annan indikation. Och det är naturligvis etisk tveksamt, kanske t.o.m. olagligt att mot sitt omdöme ge en patient en diagnos bara för att man vill pröva en speciell medicin i behandlingen.

Det är just här skon klämmer i min mening. Om läkare haft mer fria händer att helt enkelt köra på linjen "självklart är du inte antingen X eller Y, det är ju inte en kotte; Så vi testar först Fixunaw (Tm) och ser om det hjälper. Gör det det, så kan vi ju fullständigt skita i var på vår lilla linje du befinner dig. Eller hur?"