Smärta och träning - När ska man vila och när är det ok att träna?

[machine gun]

Ok, here we go (again):

Jag har i kanske 1,5 års tid haft varierande grad av smärta i mina underben i samband med löpning. Lyckades bli av med problemen för ungefär ett år sedan mha idrottsmassage och långsam upptrappning, för att sedan få tillbaka problemen med full kraft i oktober och har, trots diverse åtgärder, ännu inte lyckats få till en enda vecka med normal löpträning.

Jag har funderat lite på det här med skador och smärta och när man ska vila och när man kan köra på. Att man inte ska fortsätta om det gör ont under passet kan jag utan vidare gå med på, speciellt om det blir värre under själva passet. Men vad gäller om det inte känns nånting under passet och inte i vila eller vid promenader efter passet, men däremot uppstår trycksmärta (det gör alltså ont om man trycker på området) efter nästan varje pass? Trycksmärtan avtar successivt under 2-3 dagar och försvinner sedan helt, för att sedan återkomma efter nästa pass. Om jag masserar området hårt (så att det gör ont som satan), så släpper ofta smärtan tidigare, vilket tyder på att det fortfarande är en muskulär smärta. Smärtan i höger ben har i princip helt avtagit sedan jag skaffade ortopediska fotbäddar för en tid sedan och vänster har blivit bättre, men inte helt bra (jag pronerar mkt mer på vänster ben och det benet var även mer illa däran redan från början). Om jag springer 5 eller 15 km verkar inte heller ha nån direkt inverkan på grad av trycksmärta dagen efter.

Folk verkar ha förvånansvärt dålig koll på ne nedre extremiteterna och har en tendens att kalla all typ av smärta som härrör från underbenen för benhinneinflammation (detta gäller alltså även yrkesfolk). Har man benhinneinflammation säger det dock sig självt att man bör ha ont i just benhinnorna. Det har inte jag, jag har ont i tibialis posterior och lite andra småmuskler på insidan av underbenet. Jag vet inte om det är en inflammation ens. Det blir iaf inte bättre av Voltaren och liknande jox. Det enda som hjälpt hittills har varit djupmassage (det var för övrigt massören som konstaterade att det inte är benhinneinflammation utan tidigare nämnda muskler, så jag har inte självdiagnosticerat hejvilt). Förra året blev jag som sagt av med det helt, men det kom tillbaka i höstas och nu hjälper ingenting mer än tillfälligt. Skillnaden var att förut hade jag ont medan jag sprang, nu har jag bara ont efteråt och det om jag trycker på benet.

Alltså: Kan jag springa ändå eller är det dåligt? Med dåligt menar jag: Kan det få negativa långsiktiga konsekvenser i stil med... tja.. stressfrakturer eller nåt annat högst otrevligt?

Jag hatar mina ben.

[obesogen]

Ok, here we go (again):

Jag har i kanske 1,5 års tid haft varierande grad av smärta i mina underben i samband med löpning. Lyckades bli av med problemen för ungefär ett år sedan mha idrottsmassage och långsam upptrappning, för att sedan få tillbaka problemen med full kraft i oktober och har, trots diverse åtgärder, ännu inte lyckats få till en enda vecka med normal löpträning.

Jag har funderat lite på det här med skador och smärta och när man ska vila och när man kan köra på. Att man inte ska fortsätta om det gör ont under passet kan jag utan vidare gå med på, speciellt om det blir värre under själva passet. Men vad gäller om det inte känns nånting under passet och inte i vila eller vid promenader efter passet, men däremot uppstår trycksmärta (det gör alltså ont om man trycker på området) efter nästan varje pass? Trycksmärtan avtar successivt under 2-3 dagar och försvinner sedan helt, för att sedan återkomma efter nästa pass. Om jag masserar området hårt (så att det gör ont som satan), så släpper ofta smärtan tidigare, vilket tyder på att det fortfarande är en muskulär smärta. Smärtan i höger ben har i princip helt avtagit sedan jag skaffade ortopediska fotbäddar för en tid sedan och vänster har blivit bättre, men inte helt bra (jag pronerar mkt mer på vänster ben och det benet var även mer illa däran redan från början). Om jag springer 5 eller 15 km verkar inte heller ha nån direkt inverkan på grad av trycksmärta dagen efter.

Folk verkar ha förvånansvärt dålig koll på ne nedre extremiteterna och har en tendens att kalla all typ av smärta som härrör från underbenen för benhinneinflammation (detta gäller alltså även yrkesfolk). Har man benhinneinflammation säger det dock sig självt att man bör ha ont i just benhinnorna. Det har inte jag, jag har ont i tibialis posterior och lite andra småmuskler på insidan av underbenet. Jag vet inte om det är en inflammation ens. Det blir iaf inte bättre av Voltaren och liknande jox. Det enda som hjälpt hittills har varit djupmassage (det var för övrigt massören som konstaterade att det inte är benhinneinflammation utan tidigare nämnda muskler, så jag har inte självdiagnosticerat hejvilt). Förra året blev jag som sagt av med det helt, men det kom tillbaka i höstas och nu hjälper ingenting mer än tillfälligt. Skillnaden var att förut hade jag ont medan jag sprang, nu har jag bara ont efteråt och det om jag trycker på benet.

Alltså: Kan jag springa ändå eller är det dåligt? Med dåligt menar jag: Kan det få negativa långsiktiga konsekvenser i stil med... tja.. stressfrakturer eller nåt annat högst otrevligt?

Jag hatar mina ben.

Jag tror inte du har en inflammation, däremot kan du få en kronisk ischemi som kan vara svår att bli av med. Typ som en tennisarmbåge eller golfarmbåge, och då blir rehabiliteringen betydligt längre.
Jag kopierar in lite text jag skrev i en annan tråd angående tibialis posterior som du själv är inne på:

För att återgå till det här med pronation och smärta i underbenet (jag har lite tid nu!) så är det även så att Tibialis Posterior har en finger med i spelet. TP är en viktig muskel för att hålla upp fotvalvet, och när fotvalvet sjunker, drar det i TP's sena vilket gör att muskeln får jobba hårt. Samt att detta gör att fotavvecklingen nästan enbart sker från stortån och insidan av foten, ni förstår nog själva vad det kan leda till med tillräckligt många steg...
(TP smärta känns inne i och bakom retinaklet vid tibia på framsidan av underbenet, brukar vara ganska tacksamt behandlad med triggerpunktsmassage faktiskt) I kontrast kan man säga att om man har för höga fotvalv, så rullar inte foten tillräckligt, vilket gör att mycket vikt tas upp på en utsidan av foten, med samma problematik som ovan som följd. Men det slutar inte här...Peroneus longus och brevis (också kallad fibularis longus ochbrevis) är också muskler man ofta kan få problem med vid över/underpronation samt fotledsinstabilitet (Peroneerna har som funktion att pronera och är de muskler som som fortast blir inhiberade vid en fotledstukning).

För att bygga vidare på den texten så kan man säga att det finns många faktorer som spelar in varför det är svårt att svara på över internet vad som skulle kunna vara orsaken. Jag har träffat många handbollstjejer med problem som liknar ditt. Ofta beror det på för mycket pronation, något annat som brukar vara typiskt är nedsatt fotledsrörlighet och dålig stabilitet i knä, men ffa dålig stabilitet i höft och bål. Kanske kan vara en idé att kolla hur det står till med den?

[machine gun]

Jag tror inte du har en inflammation, däremot kan du få en kronisk ischemi som kan vara svår att bli av med. Typ som en tennisarmbåge eller golfarmbåge, och då blir rehabiliteringen betydligt längre.
Jag kopierar in lite text jag skrev i en annan tråd angående tibialis posterior som du själv är inne på:

För att återgå till det här med pronation och smärta i underbenet (jag har lite tid nu!) så är det även så att Tibialis Posterior har en finger med i spelet. TP är en viktig muskel för att hålla upp fotvalvet, och när fotvalvet sjunker, drar det i TP's sena vilket gör att muskeln får jobba hårt. Samt att detta gör att fotavvecklingen nästan enbart sker från stortån och insidan av foten, ni förstår nog själva vad det kan leda till med tillräckligt många steg...
(TP smärta känns inne i och bakom retinaklet vid tibia på framsidan av underbenet, brukar vara ganska tacksamt behandlad med triggerpunktsmassage faktiskt) I kontrast kan man säga att om man har för höga fotvalv, så rullar inte foten tillräckligt, vilket gör att mycket vikt tas upp på en utsidan av foten, med samma problematik som ovan som följd. Men det slutar inte här...Peroneus longus och brevis (också kallad fibularis longus ochbrevis) är också muskler man ofta kan få problem med vid över/underpronation samt fotledsinstabilitet (Peroneerna har som funktion att pronera och är de muskler som som fortast blir inhiberade vid en fotledstukning).

För att bygga vidare på den texten så kan man säga att det finns många faktorer som spelar in varför det är svårt att svara på över internet vad som skulle kunna vara orsaken. Jag har träffat många handbollstjejer med problem som liknar ditt. Ofta beror det på för mycket pronation, något annat som brukar vara typiskt är nedsatt fotledsrörlighet och dålig stabilitet i knä, men ffa dålig stabilitet i höft och bål. Kanske kan vara en idé att kolla hur det står till med den?

Jag hade tennisarmbåge i flera år, så det känner jag till och så vill jag helst inte ha det med mina ben (även om det känns som att det är nåt åt det hållet redan...)

Jag pronerar mkt, mest på vänster och har skaffat ortopediska fotbäddar pga detta, då endast pronationsstödet från löparskor inte korrigerar tillräckligt för detta. Jag har låga fotvalv, överrörliga fotleder och troligtvis är jag överrörlig i de flesta andra leder också (har fått det bekräftat i fall av fotleder och axelleder). Har även en lättare scolios om det har någon betydelse.

Bålstabiliteten är nog rätt bra. Iofs vet jag inte riktigt hur man definierar den, men jag klarade nyligen att hålla "plankan" i 5:30 iaf :D

Stabilitet i höft och knä vet jag inte riktigt hur man kollar. Ska man gå till en sjukgymnast? Naprapat?

Jag tänkte gå till min massör igen snart iaf, det är ju trots allt det enda som fungerat hittills. Du skriver ju lite om triggerpunktsbehandling, så det verkar ju vara en bra grej iaf.

[Guddi]

Bålstabiliteten är nog rätt bra. Iofs vet jag inte riktigt hur man definierar den, men jag klarade nyligen att hålla "plankan" i 5:30 iaf :D

Stabilitet i höft och knä vet jag inte riktigt hur man kollar. Ska man gå till en sjukgymnast? Naprapat?

Jag tänkte gå till min massör igen snart iaf, det är ju trots allt det enda som fungerat hittills. Du skriver ju lite om triggerpunktsbehandling, så det verkar ju vara en bra grej iaf.Du ska kunna stabilisera bålen när du rör på dig med, plankan i 5:30 visar bara på att du har väldigt bra uthållighet i en statisk övning.

Ett bra sätt att träna upp stabiliteten i dina knän är att köra olika enbensövningar, ffa enbens knäböj.

Ett bra sätt att träna supinatorerna i foten är att köra enbensövningarna på en yoga matta eller liknande och ha insidan av foten utanför mattan. Man måste då hela tiden jobba aktivt med supinatorerna för att hålla balansens. Om du börjar träna dessa muskler så måste du dra ner på någon annan träning för annars kommer du antagligen bara påskynda problemen.

[Martin Löwgren]

Bra råd och smarta teorier. Jag höjer dock ett varningsfinger för en s.k stressfraktur. Ta en MR på dina underben och återkom.

[machine gun]

Du ska kunna stabilisera bålen när du rör på dig med, plankan i 5:30 visar bara på att du har väldigt bra uthållighet i en statisk övning.

Ett bra sätt att träna upp stabiliteten i dina knän är att köra olika enbensövningar, ffa enbens knäböj.

Ett bra sätt att träna supinatorerna i foten är att köra enbensövningarna på en yoga matta eller liknande och ha insidan av foten utanför mattan. Man måste då hela tiden jobba aktivt med supinatorerna för att hålla balansens. Om du börjar träna dessa muskler så måste du dra ner på någon annan träning för annars kommer du antagligen bara påskynda problemen.

Jo, det förstår jag. Men hur kollar man om man är tillräckligt stabil i bålen? Är det nåt en sjukgymnast/naprapat kan kolla eller kan man få en hint via vissa övningar/rörelser?

Jag använder balansplatta en del samt klättrar regelbundet. Klättring borde ju rimligtvis vara bra för stabiliteten i knän och fötter? Man står ju som regel bara på tåspetsen och balanserar.

Tack för tipset med yogamattan. Vilken träning ska jag dra ner på? Löpningen är tillfälligt neddragen till noll, dte kanske räcker? Iom att det bara är löpningen som ger problem. I övrigt kör jag simning, spinning, klättring, bålstyrka samt ett helkroppspass/vecka i gymmet. Totalt nånstans runt 7-10h träning/vecka i snitt.

Bra råd och smarta teorier. Jag höjer dock ett varningsfinger för en s.k stressfraktur. Ta en MR på dina underben och återkom.

Borde inte en stressfraktur göra ont hela tiden och då främst under själva aktiviteten? Samt sitta i själva benet och inte i mjukdelarna? Min erfarenhet är att en MR inte är något man får göra bara sådär direkt heller.

[obesogen]

Jo, det förstår jag. Men hur kollar man om man är tillräckligt stabil i bålen? Är det nåt en sjukgymnast/naprapat kan kolla eller kan man få en hint via vissa övningar/rörelser?

Jag använder balansplatta en del samt klättrar regelbundet. Klättring borde ju rimligtvis vara bra för stabiliteten i knän och fötter? Man står ju som regel bara på tåspetsen och balanserar.

Tack för tipset med yogamattan. Vilken träning ska jag dra ner på? Löpningen är tillfälligt neddragen till noll, dte kanske räcker? Iom att det bara är löpningen som ger problem. I övrigt kör jag simning, spinning, klättring, bålstyrka samt ett helkroppspass/vecka i gymmet. Totalt nånstans runt 7-10h träning/vecka i snitt.

Borde inte en stressfraktur göra ont hela tiden och då främst under själva aktiviteten? Samt sitta i själva benet och inte i mjukdelarna? Min erfarenhet är att en MR inte är något man får göra bara sådär direkt heller.

Jag tror inte heller det är en stressfraktur baserat på vad du skrev i första inlägget. En stressfraktur brukar göra ont när man springer och den smärtan progriderar med löptiden. Smärtan brukar klinga av när man vilar.

Du skrev att du var överrörlig och det är självklart ingen fördel i det här fallet. Det låter som att du kan ha god bålstabilitet, så där kanske inte problemet ligger. Hur är det med balansen?
Jag ska skriva ett uförligare svar imorn, kom hem sent och ska se till att få några timmars sömn!

[machine gun]

Jag tror inte heller det är en stressfraktur baserat på vad du skrev i första inlägget. En stressfraktur brukar göra ont när man springer och den smärtan progriderar med löptiden. Smärtan brukar klinga av när man vilar.

Du skrev att du var överrörlig och det är självklart ingen fördel i det här fallet. Det låter som att du kan ha god bålstabilitet, så där kanske inte problemet ligger. Hur är det med balansen?
Jag ska skriva ett uförligare svar imorn, kom hem sent och ska se till att få några timmars sömn!

Balansen är ganska bra. Ingen lindansare direkt, men jag tror inte att jag har sämre balans än någon slags genomsnittsperson (baserat på min högst subjektiva uppfattning). Jag får ju mkt balansträning via klättringen. Gick även på yoga emellanåt tidigare och det kräver ju också en del balans. Kan stå på balansplattan på ett ben och göra diverse övningar.

[z_bumbi]

Jag skulle inte se klättring som någon garanti för en bra bålstyrka/stabilitet anpassad för klättring, det är t o m rörelser som snarare kan förvärra överrörlighet i förekommande fall (dvs det här). Att köra balansplatta säger inte heller det så mycket om man inte har en bra teknik och fokuserar på rätt saker.

[Tolkia]

Ang. stressfrakturer i underbenen så har jag haft det, och jag tycker inte att det låter som det du beskriver. Beskrivningen av underbenssmärtan känner jag i och för sig igen (no shit, Sherlock), men stressfrakturen gav en smärta lokaliserad till ett litet, väl avgränsat område på insidan av underbenet; man kunde också känna en tydlig uppdrivning i det smärtande området, i storlek som ett litet ägg, på benet. Det gjorde inte ont i vila; däremot vid all aktivitet som innebar belastning; jag hade t.ex. stora problem med att gå utför trappor, springa till bussen, snabbt gå/springa utför en dikeskant (så där som man "halvramlar" när det börjar luta kraftigt) - värst dagen efter ett pass, men skillnaden mellan träningsdagar och icke träningsdagar var marginell, och kan mycket väl ha berott på att smärtan i övriga strukturer, som inte heller mådde så bra, lade sig på vilodagarna. Reaktionen på "hopptest" (hoppa på ett ben) var typisk; det kändes som om någon satt en spik i underbenet, där jag hade uppdrivningen. Trycksmärtan lättade aldrig (förrän jag av helt andra orsaker blev tvungen att vila länge och frakturen/frakturerna läkte ut).

Till saken hör dock att en stressfraktur inte börjar som jag beskriver (det är snarare som en manifest fraktur beter sig när man under en lång period inte låter den vara ifred), så det kan vara idé att vara vaksam om man börjar få onda aningar.

Ang. att träna med smärta är det en fråga jag också mycket undrat över (jag hatar också mina ben, som bekant) utan att komma fram till något. En sak är dock att man - det är min fasta övertygelse - skall vara ytterst försiktig med att träna med smärtstillande i kroppen. Dels för att det gör att man inte känner hur ont det gör och därför misshandlar kroppen mer än den tål, dels för att de flesta värktabletter, även receptfria (i synnerhet NSAID) stoppar upp inte bara en skadereaktion, utan även läkningsprocessen. Så man skjuter sig lite i foten. Nu tror jag mig veta att du är väldigt mycket smartare än vad jag var då (som hade Iprenmannen som träningskompis i stort sett under hela den höst när jag utvecklade stressfrakturen jag beskriver ovan), men jag säger det ändå (och någon annan kanske läser). NSAID är bra när de behövs, men det är inte alltid.

[obesogen]

Balansen är ganska bra. Ingen lindansare direkt, men jag tror inte att jag har sämre balans än någon slags genomsnittsperson (baserat på min högst subjektiva uppfattning). Jag får ju mkt balansträning via klättringen. Gick även på yoga emellanåt tidigare och det kräver ju också en del balans. Kan stå på balansplattan på ett ben och göra diverse övningar.

Nu tänker jag dra en del teorier, som jag fått då jag läst alla möjliga studier och resonerat kring det, vilket betyder att du inte kommer få några referenser ;) Sen får du göra en egen bedömning på om du tycker det låter vettigt.
Som jag ser det är ett bra löpsteg lite som att ha en bra sångröst, antingen har man det eller inte. Det går såklart att förbättra löpsteget men du förstår parallellen. Löpning i några km på hårt underlag är ordentligt belastande! I varje landning tar foten upp krafter motsvarande 5-8 ggr kroppsvikten. Alla klarar inte den belastningen, och varför det är så kan bero på många många olika orsaker. En teori är att man efter ett antal meter trampar igenom SSC(Stretch-Shortening-Cykeln) och därefter får kroppen jobba betydligt mycket hårdare. SSC kan liknas vid gummibandseffekten. Stretch för att muskler och senor töjs ut, Shortening för att muskler och senor fjädrar tillbaka och Cykel för att detta upprepas i tex varje gång- eller löpsteg. Löpning är ju nästan som plyometriträning i vissa anseenden! Man måste helt enkelt ha en kropp som klarar av det. En annan teori är att du har inskränkt rörlighet i någon led, kommer kroppen kompensera det genom att hitta ställen där rörligheten kan tas ut. En något inskränkt dorsalflexion kommer göra att foten pekar något utåt, vilket kommer göra att underben och lårben kommer inåtrotera och vridmomentet i subtalarleden blir större och därmed pronationen. Men det skulle lika gärna komma från andra hållet och vara stela lats som gör att bäckenet tippar något framåt vilket leder till något inåtroterade lårben och problematiken är densamma. Eller varför inte att du har för bra dämpade joggingskor vilket gör att kroppen inte för tillräckligt sensoriskt inflöde för att kunna effektivisera löpsteget optimalt och även gör att du inte känner när du borde sluta.
Kort sagt; det är en djungel och vill du verkligen komma till rätta med problemet får du nog räkna med att prova dig fram en hel del och skynda långsamt. Jag får ofta höra att "löpning kan väll inte vara skadligt? Kroppen är ju gjord för att löpa". Då brukar jag svara "ja den var gjord för att löpa". Har man gått i skor på plant underlag i hela sitt liv så är förutsättningarna annorlunda. Då får man räkna med att det uppstår en del problem som kanske inte är helt "naturliga". Du hade ju haft musarm? :)

[machine gun]

Jag skulle inte se klättring som någon garanti för en bra bålstyrka/stabilitet anpassad för klättring, det är t o m rörelser som snarare kan förvärra överrörlighet i förekommande fall (dvs det här). Att köra balansplatta säger inte heller det så mycket om man inte har en bra teknik och fokuserar på rätt saker.

När drog jag paralleller mellan klättring och bålstabilitet? Jag skrev väl mest att det borde kunna vara bra träning för fotstyrka plus att det tränade balans (ang. balans så gällde det främst som svar på frågan hur min balans är och man kan inte klättra om man har dålig balans). Har alltid fått höra från massörer/naprapater o likn att klättring är bra träning för fotstyrka, men det behöver ju inte stämma för det.

Det är väl ingenting som säger nånting över internet egentligen. Jag försöker bara komma på exempel på vad jag sysslar med antar jag, för att underlätta för alla som vill försöka vara hjälpsamma.

[machine gun]

Ang. stressfrakturer i underbenen så har jag haft det, och jag tycker inte att det låter som det du beskriver. Beskrivningen av underbenssmärtan känner jag i och för sig igen (no shit, Sherlock), men stressfrakturen gav en smärta lokaliserad till ett litet, väl avgränsat område på insidan av underbenet; man kunde också känna en tydlig uppdrivning i det smärtande området, i storlek som ett litet ägg, på benet. Det gjorde inte ont i vila; däremot vid all aktivitet som innebar belastning; jag hade t.ex. stora problem med att gå utför trappor, springa till bussen, snabbt gå/springa utför en dikeskant (så där som man "halvramlar" när det börjar luta kraftigt) - värst dagen efter ett pass, men skillnaden mellan träningsdagar och icke träningsdagar var marginell, och kan mycket väl ha berott på att smärtan i övriga strukturer, som inte heller mådde så bra, lade sig på vilodagarna. Reaktionen på "hopptest" (hoppa på ett ben) var typisk; det kändes som om någon satt en spik i underbenet, där jag hade uppdrivningen. Trycksmärtan lättade aldrig (förrän jag av helt andra orsaker blev tvungen att vila länge och frakturen/frakturerna läkte ut).

Till saken hör dock att en stressfraktur inte börjar som jag beskriver (det är snarare som en manifest fraktur beter sig när man under en lång period inte låter den vara ifred), så det kan vara idé att vara vaksam om man börjar få onda aningar.

Ang. att träna med smärta är det en fråga jag också mycket undrat över (jag hatar också mina ben, som bekant) utan att komma fram till något. En sak är dock att man - det är min fasta övertygelse - skall vara ytterst försiktig med att träna med smärtstillande i kroppen. Dels för att det gör att man inte känner hur ont det gör och därför misshandlar kroppen mer än den tål, dels för att de flesta värktabletter, även receptfria (i synnerhet NSAID) stoppar upp inte bara en skadereaktion, utan även läkningsprocessen. Så man skjuter sig lite i foten. Nu tror jag mig veta att du är väldigt mycket smartare än vad jag var då (som hade Iprenmannen som träningskompis i stort sett under hela den höst när jag utvecklade stressfrakturen jag beskriver ovan), men jag säger det ändå (och någon annan kanske läser). NSAID är bra när de behövs, men det är inte alltid.

Jag tror som sagt inte heller att jag har en stressfraktur, då jag fått många beskrivningar liknande din ovan för hur det känns och det är inget jag känner igen. Man hör ju dock ständigt att om man går med inflammationer och liknande under en längre period, så kan det leda till stressfrakturer om man har otur och det vill man ju inte drabbas av.

Jag tar i princip aldrig värktabletter i samband med träning, just av den anledning du skriver. Jag brukar försöka att lyssna på kroppen, men det är inte lätt när den aldrig klarar av det man vill utan att man ska få ont nånstans :(

[machine gun]

Nu tänker jag dra en del teorier, som jag fått då jag läst alla möjliga studier och resonerat kring det, vilket betyder att du inte kommer få några referenser ;) Sen får du göra en egen bedömning på om du tycker det låter vettigt.
Som jag ser det är ett bra löpsteg lite som att ha en bra sångröst, antingen har man det eller inte. Det går såklart att förbättra löpsteget men du förstår parallellen. Löpning i några km på hårt underlag är ordentligt belastande! I varje landning tar foten upp krafter motsvarande 5-8 ggr kroppsvikten. Alla klarar inte den belastningen, och varför det är så kan bero på många många olika orsaker. En teori är att man efter ett antal meter trampar igenom SSC(Stretch-Shortening-Cykeln) och därefter får kroppen jobba betydligt mycket hårdare. SSC kan liknas vid gummibandseffekten. Stretch för att muskler och senor töjs ut, Shortening för att muskler och senor fjädrar tillbaka och Cykel för att detta upprepas i tex varje gång- eller löpsteg. Löpning är ju nästan som plyometriträning i vissa anseenden! Man måste helt enkelt ha en kropp som klarar av det. En annan teori är att du har inskränkt rörlighet i någon led, kommer kroppen kompensera det genom att hitta ställen där rörligheten kan tas ut. En något inskränkt dorsalflexion kommer göra att foten pekar något utåt, vilket kommer göra att underben och lårben kommer inåtrotera och vridmomentet i subtalarleden blir större och därmed pronationen. Men det skulle lika gärna komma från andra hållet och vara stela lats som gör att bäckenet tippar något framåt vilket leder till något inåtroterade lårben och problematiken är densamma. Eller varför inte att du har för bra dämpade joggingskor vilket gör att kroppen inte för tillräckligt sensoriskt inflöde för att kunna effektivisera löpsteget optimalt och även gör att du inte känner när du borde sluta.
Kort sagt; det är en djungel och vill du verkligen komma till rätta med problemet får du nog räkna med att prova dig fram en hel del och skynda långsamt. Jag får ofta höra att "löpning kan väll inte vara skadligt? Kroppen är ju gjord för att löpa". Då brukar jag svara "ja den var gjord för att löpa". Har man gått i skor på plant underlag i hela sitt liv så är förutsättningarna annorlunda. Då får man räkna med att det uppstår en del problem som kanske inte är helt "naturliga". Du hade ju haft musarm? :)

Sånt här gillar man förstås aldrig att läsa (även om jag såklart är väldigt tacksam över att du tagit dig tid att skriva det). Jag har faktiskt, helt ärligt, väldigt svårt att tänka mig ett liv där jag inte får springa. Så att jag skulle ha en kropp som helt enkelt inte klarar av det, är bland det värsta jag kan tänka mig. Det faktum att jag dock sprang ett marathon i somras utan minsta antydningar till skadekänningar gör ändå att jag känner mig hyffsat hoppfull. Jag menar, då kan jag ju inte vara helt felkonstruerad? Sen att jag aldrig kommer få springa i mål på 2:59 är en annan sak, men det kan jag leva med ;)

Min massör trodde att min skada beror på att jag tidigare stukat fötterna x antal ggr (förbannade överrörliga fotleder!) utan att rehabilitera dessa ordentligt (en ordentlig stukning tar som bekant upp till ca 18 mån att läka ut). Därav har musklerna på insidan av benet förkortats och de på utsidan förlängts (enkelt uttryckt). Vid belastning orsakar detta en irritation och det har bildats en mängd spänningar/knutar i musklerna. Pronation gör ju inte direkt saken bättre, då det sliter ytterligare i de förkortade musklerna.

Eftersom högerbenet blivit bättre sen jag skaffade inlägg, så känns det inte helt ologiskt att teorin stämmer. Det är möjligt att vänstern inte repat sig pga att det är fler spänningar där. Får väl testa att gå tillbaka till massören och få loss alla nya knutar (jag odlar muskelknutar som ogräs) och sen trappa upp löpningen försiktigt. Kanske gör inläggen att smärtan inte kommer tillbaka lika fort den här ggn. Sist vilade jag från löpning i sådär 2-3 månader, gjorde några besök hos orienteringslandslagets naprapat (hon sa benhinneinflammation...), men sen sprang jag på min massör och fick två behandlingar där. Efter det trappade jag upp löpningen från 1,5-10 km på 1,5 månader. Kanske det tråkigaste jag någonsin gjort. Men man kanske skulle ta och göra en årlig tradition av det? Hursomhelst så hade jag inte det minsta ont under hela träningen inför Stockholm marathon sen och den träningen involverade flera pass på över 25 km på asfalt.


EDIT: Angående min epikondylit, så uppstod den till följd av att jag tömde drygt 50 papperskorgar på ett kontor varje kväll samt skurade otaliga golv (jobbade som städare), så datorn var faktiskt inte medskyldig :)

[z_bumbi]

När drog jag paralleller mellan klättring och bålstabilitet?

Note to self, läs hela inläggen mer noga.:em:

[obesogen]

Sånt här gillar man förstås aldrig att läsa (även om jag såklart är väldigt tacksam över att du tagit dig tid att skriva det). Jag har faktiskt, helt ärligt, väldigt svårt att tänka mig ett liv där jag inte får springa. Så att jag skulle ha en kropp som helt enkelt inte klarar av det, är bland det värsta jag kan tänka mig. Det faktum att jag dock sprang ett marathon i somras utan minsta antydningar till skadekänningar gör ändå att jag känner mig hyffsat hoppfull. Jag menar, då kan jag ju inte vara helt felkonstruerad? Sen att jag aldrig kommer få springa i mål på 2:59 är en annan sak, men det kan jag leva med ;)

Min massör trodde att min skada beror på att jag tidigare stukat fötterna x antal ggr (förbannade överrörliga fotleder!) utan att rehabilitera dessa ordentligt (en ordentlig stukning tar som bekant upp till ca 18 mån att läka ut). Därav har musklerna på insidan av benet förkortats och de på utsidan förlängts (enkelt uttryckt). Vid belastning orsakar detta en irritation och det har bildats en mängd spänningar/knutar i musklerna. Pronation gör ju inte direkt saken bättre, då det sliter ytterligare i de förkortade musklerna.

Eftersom högerbenet blivit bättre sen jag skaffade inlägg, så känns det inte helt ologiskt att teorin stämmer. Det är möjligt att vänstern inte repat sig pga att det är fler spänningar där. Får väl testa att gå tillbaka till massören och få loss alla nya knutar (jag odlar muskelknutar som ogräs) och sen trappa upp löpningen försiktigt. Kanske gör inläggen att smärtan inte kommer tillbaka lika fort den här ggn. Sist vilade jag från löpning i sådär 2-3 månader, gjorde några besök hos orienteringslandslagets naprapat (hon sa benhinneinflammation...), men sen sprang jag på min massör och fick två behandlingar där. Efter det trappade jag upp löpningen från 1,5-10 km på 1,5 månader. Kanske det tråkigaste jag någonsin gjort. Men man kanske skulle ta och göra en årlig tradition av det? Hursomhelst så hade jag inte det minsta ont under hela träningen inför Stockholm marathon sen och den träningen involverade flera pass på över 25 km på asfalt.


EDIT: Angående min epikondylit, så uppstod den till följd av att jag tömde drygt 50 papperskorgar på ett kontor varje kväll samt skurade otaliga golv (jobbade som städare), så datorn var faktiskt inte medskyldig :)

Mitt inlägg var inte menat som att jag tycker att du helt ska sluta springa. Din massörs teori är inte helt befängd. Men varför ser du inte till att rehabilitera dina fötter ordentligt innan du börjar springa igen? Att massera muskelknutar är bara en tillfällig lösning. (muskelknutar i underbenen är för övrigt rätt lätt att behandla själv med hjälp av en tennisboll eller dylikt eller låta någon kompis ge tryck, så slipper du lägga ut massa pengar hos massören).
Om jag skulle vara du skulle jag se till att förbereda kroppen på bästa möjliga sätt innan jag började löpträna seriöst igen.
Jag kan dra en parallell till mig själv. Jag simmade en del i unga år, och det gick bra länge, tills jag en dag drog på mig en inklämning axeln. Detta är vanligt hos simmare och inte så konstigt då man ofta gör några 1000 inåtrotationer i axelleden under ett crawlpass. Man rehabiliterar ofta det med att träna cuffen och sen brukar det bli bra. I mitt fall blev det dock aldrig riktigt bra. När jag gjorde en MR fick jag reda på att jag har en TYP 2 acromion (vilket betyder i korta drag att utrymmet mellan överarmsbenet och skulderbladet är mindre än hos normalpersonen) pga av att jag helt enkelt är byggd så anatomiskt. Detta gör att jag är predisponerad för att få inklämningssyndrom i axeln. Vad gör man åt det då ? Ja då får man försöka utifrån sina förutsättningar. Jag provade allt, det gav viss effekt men det blev aldrig riktigt bra. Jag kunde aldrig bli någon elitsimmare, men det var bara att gilla läget. Såhär är det för många! Bakom varenda Charlotte Kalla finns ett stort gäng som inte nådde ända dit. Då gäller det att hitta motivationen och alternativ som är roliga och utvecklande. Jag simmar självklart ibland fortfarande, men skulle jag köra allt för många pass i veckan vet jag att min axel skulle börja krångla igen. Du kanske får acceptera att ändra mål ett tag tills kroppen är som den ska. Att man tycker det är kul och hälsosamt och ett tecken på bra kondition att springa 4.2 mil på asfalt är för övrigt för mig en gåta :) Det som fascinerar mig är snarare att så många klarar att ta sig i mål utan skador

[machine gun]

Mitt inlägg var inte menat som att jag tycker att du helt ska sluta springa. Din massörs teori är inte helt befängd. Men varför ser du inte till att rehabilitera dina fötter ordentligt innan du börjar springa igen? Att massera muskelknutar är bara en tillfällig lösning. (muskelknutar i underbenen är för övrigt rätt lätt att behandla själv med hjälp av en tennisboll eller dylikt eller låta någon kompis ge tryck, så slipper du lägga ut massa pengar hos massören).
Om jag skulle vara du skulle jag se till att förbereda kroppen på bästa möjliga sätt innan jag började löpträna seriöst igen.
Jag kan dra en parallell till mig själv. Jag simmade en del i unga år, och det gick bra länge, tills jag en dag drog på mig en inklämning axeln. Detta är vanligt hos simmare och inte så konstigt då man ofta gör några 1000 inåtrotationer i axelleden under ett crawlpass. Man rehabiliterar ofta det med att träna cuffen och sen brukar det bli bra. I mitt fall blev det dock aldrig riktigt bra. När jag gjorde en MR fick jag reda på att jag har en TYP 2 acromion (vilket betyder i korta drag att utrymmet mellan överarmsbenet och skulderbladet är mindre än hos normalpersonen) pga av att jag helt enkelt är byggd så anatomiskt. Detta gör att jag är predisponerad för att få inklämningssyndrom i axeln. Vad gör man åt det då ? Ja då får man försöka utifrån sina förutsättningar. Jag provade allt, det gav viss effekt men det blev aldrig riktigt bra. Jag kunde aldrig bli någon elitsimmare, men det var bara att gilla läget. Såhär är det för många! Bakom varenda Charlotte Kalla finns ett stort gäng som inte nådde ända dit. Då gäller det att hitta motivationen och alternativ som är roliga och utvecklande. Jag simmar självklart ibland fortfarande, men skulle jag köra allt för många pass i veckan vet jag att min axel skulle börja krångla igen. Du kanske får acceptera att ändra mål ett tag tills kroppen är som den ska. Att man tycker det är kul och hälsosamt och ett tecken på bra kondition att springa 4.2 mil på asfalt är för övrigt för mig en gåta :) Det som fascinerar mig är snarare att så många klarar att ta sig i mål utan skador

Jag trodde att det var det jag gjorde sist? När jag hade löpuppehåll på 2-3 månader, fick knutarna fixade och sen körde jag lååååångsam upptrappning av löpningen. Så höll det ju ihop i 8-9 månader sen också.

Räcker det inte med löpvila, inlägg och tråkigt långsam upptrappning? Höger ben har trots allt blivit helt bra sen jag skaffade inläggen. Är det sjukgymnastcirkusen som man tvunget måste dra igång igen? Gick hos sjukgymnast i närmare 2 år för min axel, är det såna tidsperioder vi snackar om här också tror du?

Jag har för övrigt inga problem med att betala 500 kr till någon som gör ett bra jobb. Jag har inte psyke att massera mig själv så hårt. Dels är jag rädd att jag ska göra fel och snarast orsaka skada istället och dels behöver jag försöka koppla bort under tiden, då det gör så satans ont att man bara vill gråta. Jag skulle troligtvis slå till personen i fråga om nån jag kände utsatte mig för samma sak utan att kunna nåt om det. Dessutom har jag aldrig tidigare varit hos någon som är så duktig på det han gör som massören jag går till.


Mitt mål är inte att springa 42 195 m. Mitt mål är att springa den sträckan efter 3800 m simning och 180 km cykel.

Och nej! Jag tänker inte byta sport - igen! Jag fick lägga ner kickboxningen (som jag brann för!) pga mina överrörliga axelleder, så jag tänker inte lägga ner det här också. Att ha som mål att "kunna jogga 5 km 2 ggr i veckan" eller att gå på nåt jävla må bra-pass på F&S är ingenting för mig. Då kan jag lika gärna skita i det. Ungefär så är det.

Jag fattar ju såklart att alla inte kan nå toppen och att många slås ut på vägen dit. Men jag har inte ens toppen inom synhåll i kikarsikte och jag planerar inte att komma i närheten av den. Jag har bara lite andra krav på vad jag behöver kunna göra för att må bra.

Ursäkta brandtalet, men jag tycker inte att det är ok att ge någon som råd att sluta med någonting som är viktigt för den personen om det inte är befogat och det är det knappast om man inte har mer på fötterna än såhär.

[obesogen]

Jag trodde att det var det jag gjorde sist? När jag hade löpuppehåll på 2-3 månader, fick knutarna fixade och sen körde jag lååååångsam upptrappning av löpningen. Så höll det ju ihop i 8-9 månader sen också.

Räcker det inte med löpvila, inlägg och tråkigt långsam upptrappning? Höger ben har trots allt blivit helt bra sen jag skaffade inläggen. Är det sjukgymnastcirkusen som man tvunget måste dra igång igen? Gick hos sjukgymnast i närmare 2 år för min axel, är det såna tidsperioder vi snackar om här också tror du?

Jag har för övrigt inga problem med att betala 500 kr till någon som gör ett bra jobb. Jag har inte psyke att massera mig själv så hårt. Dels är jag rädd att jag ska göra fel och snarast orsaka skada istället och dels behöver jag försöka koppla bort under tiden, då det gör så satans ont att man bara vill gråta. Jag skulle troligtvis slå till personen i fråga om nån jag kände utsatte mig för samma sak utan att kunna nåt om det. Dessutom har jag aldrig tidigare varit hos någon som är så duktig på det han gör som massören jag går till.


Mitt mål är inte att springa 42 195 m. Mitt mål är att springa den sträckan efter 3800 m simning och 180 km cykel.

Och nej! Jag tänker inte byta sport - igen! Jag fick lägga ner kickboxningen (som jag brann för!) pga mina överrörliga axelleder, så jag tänker inte lägga ner det här också. Att ha som mål att "kunna jogga 5 km 2 ggr i veckan" eller att gå på nåt jävla må bra-pass på F&S är ingenting för mig. Då kan jag lika gärna skita i det. Ungefär så är det.

Jag fattar ju såklart att alla inte kan nå toppen och att många slås ut på vägen dit. Men jag har inte ens toppen inom synhåll i kikarsikte och jag planerar inte att komma i närheten av den. Jag har bara lite andra krav på vad jag behöver kunna göra för att må bra.

Ursäkta brandtalet, men jag tycker inte att det är ok att ge någon som råd att sluta med någonting som är viktigt för den personen om det inte är befogat och det är det knappast om man inte har mer på fötterna än såhär.

Nejdå du behöver inte be om ursäkt. Men jag tänker nog inte heller be om ursäkt. Du ber om råd på internet, då tycker jag du får vara beredd på inlägg som mitt. Jag förstår att du inte tycker det är okey att skippa löpträningen. Men jag ger min bedömning utifrån din beskrivning, och ser det utifrån mitt yrkesperspektiv, och jag kan inte svara som du vill att jag ska svara. Jag tror inte det räcker med enbart triggerpunktsmassage och succesiv upptrappning av löpträningen, det är min åsikt. Du har stukat fötterna ett antal gånger och du jämför din tidigare skada med den här fast det inte verkar vara samma symptom. Du skriver att du inte sedan oktober lyckats få till en enda löpvecka. Du har haft problem med underbenen under en längre period, du har genrell överrörlighet. Du tränat utöver löpningen 7-10 timmar i snitt....Ja då anser jag att det är tillräckligt med orsaker för att ta det lite lugnt ett tag och göra en ordentlig grundkontroll och se vad som kan göras för att få bort smärtan. Och med tanke på hur många faktorer som spelar in så får man ju börja prova sig fram vilket tar tid, och jag tror inte du räkna med att någon bara kommer och trycker på din vad och sen springer du lite mindre så är problemet löst. Det är din kropp och ditt val, jag ger min åsikt på saken, sen får du göra vad du vill. Jag menar, kolla bara på valfri fotbollsspelare i allsvenskan, de kan stuka foten ordentligt men är ändå tillbaka efter tre veckor, skulle jag vricka foten skulle jag aldrig spela match efter tre veckor, men det fungerar ju uppenbarligen eller hur? Alltså finns det olika åsikter och detta är ett internetforum där man diskuterar olika frågor och så länge man håller sig till reglerna ska väll i möjligaste mån åsiktsfrihet råda?

[machine gun]

Nejdå du behöver inte be om ursäkt. Men jag tänker nog inte heller be om ursäkt. Du ber om råd på internet, då tycker jag du får vara beredd på inlägg som mitt. Jag förstår att du inte tycker det är okey att skippa löpträningen. Men jag ger min bedömning utifrån din beskrivning, och ser det utifrån mitt yrkesperspektiv, och jag kan inte svara som du vill att jag ska svara. Jag tror inte det räcker med enbart triggerpunktsmassage och succesiv upptrappning av löpträningen, det är min åsikt. Du har stukat fötterna ett antal gånger och du jämför din tidigare skada med den här fast det inte verkar vara samma symptom. Du skriver att du inte sedan oktober lyckats få till en enda löpvecka. Du har haft problem med underbenen under en längre period, du har genrell överrörlighet. Du tränat utöver löpningen 7-10 timmar i snitt....Ja då anser jag att det är tillräckligt med orsaker för att ta det lite lugnt ett tag och göra en ordentlig grundkontroll och se vad som kan göras för att få bort smärtan. Och med tanke på hur många faktorer som spelar in så får man ju börja prova sig fram vilket tar tid, och jag tror inte du räkna med att någon bara kommer och trycker på din vad och sen springer du lite mindre så är problemet löst. Det är din kropp och ditt val, jag ger min åsikt på saken, sen får du göra vad du vill. Jag menar, kolla bara på valfri fotbollsspelare i allsvenskan, de kan stuka foten ordentligt men är ändå tillbaka efter tre veckor, skulle jag vricka foten skulle jag aldrig spela match efter tre veckor, men det fungerar ju uppenbarligen eller hur? Alltså finns det olika åsikter och detta är ett internetforum där man diskuterar olika frågor och så länge man håller sig till reglerna ska väll i möjligaste mån åsiktsfrihet råda?

Jag vill nog ändå be om ursäkt om jag överreagerade. Jag sov 3 timmar inatt och hade nog taggarna lite väl utåt när jag skrev mitt förra inlägg. Nu har jag varit och tränat (inte sprungit) och har lugnat ner mig några hekto. Jag är självklart tacksam för alla råd jag får, även om jag är envis som en åsna ibland ;)

Vilken typ av rehab är det som rekommenderas då? Är det en sjukgymnast jag ska söka upp? Naprapat? Idrottsläkare? Du som verkar kunnig, har du någon att rekommendera? Eller kanske rentav en egen praktik?

7-10 h/vecka är för övrigt min totala träningsmängd, även när jag kan springa ligger volymen därikring. Nu när jag inte kan springa har jag dock ersatt löpningen med mer cykel/spinning. Så det är inte 7-10 h träning + 4-5 mil löpning, utan 7-10 h/vecka inklusive allt (vissa veckor tränar jag givetvis mindre, om jag känner mig sliten eller är sjuk eller nåt). Jag gissar att jag var lite otydlig där.

Jag hittade en tråd på nåt annat forum som behandlade symtom som liknande mina väldigt mkt. Där var det nån sjukgymnast eller liknande som uttalade sig och gissade på tibialis posterior tendenit. Kan du (eller någon annan här) någonting om det? Kan det vara nåt sånt?

Det var för övrigt runt 3-4 år sedan jag stukade någon fot senast.

[machine gun]

Jag hittade en massa olika beskrivningar på symtom vid olika skador/diagnoser i benen här: http://www.functionalfoot.com/vanlig.htm Dock är inte mina anatomikunskaper riktigt vad de borde vara, så jag blir förvirrad av alla fackuttryck, då jag inte vet var exempelvis "mediala malleolen" är placerad. Någon som kan hitta nån diagnos där som liknar det jag beskrivit? (alltid kul att ha nåt att googla vidare på).

Dvs trycksmärta efter löpning, i området ungefär mellan fotknölen och där gastrocnemicus börjar, precis vid benkanten (men inte i själva benet).

[obesogen]

Jag hittade en massa olika beskrivningar på symtom vid olika skador/diagnoser i benen här: http://www.functionalfoot.com/vanlig.htm Dock är inte mina anatomikunskaper riktigt vad de borde vara, så jag blir förvirrad av alla fackuttryck, då jag inte vet var exempelvis "mediala malleolen" är placerad. Någon som kan hitta nån diagnos där som liknar det jag beskrivit? (alltid kul att ha nåt att googla vidare på).

Dvs trycksmärta efter löpning, i området ungefär mellan fotknölen och där gastrocnemicus börjar, precis vid benkanten (men inte i själva benet).

Mediala malleolen är inre fotknölen. Du har PM :thumbup: