Utbrändhet

[jontahontas]

Mors! Kan bli långt, snälla orka läs :)

Jag hittade en tråd på passagen där det diskuterades utbrändhet och det var någon som har skrivit att han hade en "kliande" känsla i kroppen. Jag är utbränd och har inte blivit frisk senaste året. Mest pga att det tagit mig tid att fatta vafan som är fel på mig (har varit hos läkare men dom har varit loja och inte tagit det på allvar) och inte gett mig själv den fullständiga vilan jag faktiskt behöver.

Men i den tråden var det en person som givit ett svar om att det kan handla om Nervinflammationer som ger upphov till den kliande känslan och är orsakade av stress av olika slag. Jag har googlat och allt möjligt men hittar inga svar på frågan, kanske finns det någon här som kan hjälpa mig? Jag vill veta mer om detta med inflammerade nerver och hur man rehabiliterar det samt lite om utrbändhet. Jag har ju haft min drygt ett år nu (sen förra årets november) och har i princip gett upp hoppet om att någonsin bli frisk igen.


Jag kastar in mitt inlägg där som förklarar min situation lite mer;

"Hej!

Jag läste just detta och tror att det är samma känsla jag har. Jag är osäker, men jag skulle kunna beskriva min känsla som kliande också. Den uppkom i samband med just en stressig tillvaro (jobb, plugg, träning och ingen sömn...) Om det är samma, rör det sig alltså om slitna nerver? Hur, förutom vila, återfår man kraft (eller hur man nu ska beskriva det) i dessa nerver?

Grejen är dock att jag har nu haft denna kliande känsla i drygt 1 år och den har gått upp och ned. Dock har den aldrig försvunnit helt. Jag har i perioder trott att jag varit frisk och då börjat leva lite normalare igen och då vips är det tillbaka. Min känsla är dock endast i framsidan låren och ingen annanstans i kroppen. Öht så blir jag jämfört med innan trött väldigt mycket fortare och stressad mycket lättare (i kroppen) samt generellt sliten mycket lättare.

I och med att jag tränade idrott väldigt hårt just då så trodde jag att det var en idrottsrelaterad skada och jag fick aldrig riktigt den hjälp jag behövde och har således inte blivit frisk. Numera är det enda jag vill att bli frisk. Ärligt talat så suger det så in i helvete förbannat mycket. Jag är 23 år och innan jag fick detta var mitt enda mål att komma med i landslaget, numera är det att kunna orka med att gå i skolan (där jag endast sitter ner) en hel dag.

Vad ska jag göra för att bli frisk egentligen? Sitta inomhus i sängen i 2 månader? Jag insåg inte när jag började skriva inlägget hur pass desperat jag var, men såhär är tydligen fallet.

Tack på förhand, Jonatan."

[Osten80]

Det är inte lätt att ge dig svar på din fråga. Jag är också utbränd, och det tog 3 år innan jag fattade varför min kropp var totalt slut. Jag var så van vid prestationskrav att jag trodde att nästan alla hade det så. Under denna tiden tränade jag på som en idiot, och förstörde kroppen totalt.
För mig blev det till slut en en total mental och fysisk kollaps som gjorde att jag var tvungen att ändra mitt liv.
I 3 års tid kändes som att jag hade 40 graders feber på dagarna. Nätterna förvandlades till ångestfyllda helveten, där jag sov 1-2 timmar per natt.

Det som förändrade min situation var att jag blev övertygad av folk runt omkring mig att jag var tvungen att bli sjukskriven för att överhuvudtaget få ordning på mitt liv.
För mig har sjukskrivningen hjälpt otroligt mycket.
Det första som gjordes var att sätta mig på lugnande tabletter, och sömntabletter för att överhuvudtaget få sova. Utan det hade jag inte fixat någonting. Jag har blivit tvungen att värdera om hela min livssituation, och det hade jag inte fixat utan hjälp.
Jag träffar en psykolog en gång i veckan, och ägnar min tid till att försöka ta det så lugnt som möjligt. Jag har nu varit sjukskriven i ca 10 veckor, och det är först nu det börjar att hända grejor.

Jag har lärt mig att hantera min ångest, vilket innebär att jag slipper tabletterna och bedövar den inte längre med alkohol eller droger som jag gjorde tidigare. Sömntabletterna behöver jag fortfarande, och lär så behöva ett bra tag till.
Jag har äntligen börjat att kunna slappna av och släppa på fasaden. Sjukdomskänslan i kroppen börjar att försvinna, men jag har insett att det kommer att ta lång tid innan jag är tillbaka med full kraft.
Även då kommer jag att få jobba väldigt hårt med att inte falla tillbaka i gamla mönster.
Jag har börjat med avslappning och meditation, och för första gången känner jag att jag kan ta det till mig.


Det är väldigt svårt att svara på vad du ska göra för att bli frisk, men jag är fullständigt övertygad om att en av ingredienserna är lång vila, och så mycket hjälp som du bara kan få från din omgivning.

Lycka till.

[jontahontas]

Jävlar. Skönt att veta att man inte är ensam även om din sits är förjävlig. Jag har typ inte lämnat mitt rum senaste 3 dagarna för att känslan blev värre nu när skolan började igen. Gjorde en pakt med mig själv att jag inte ska gå ut och göra något förrens det akuta är borta (nu gör det ont när jag sitter och tittar in i väggen helt avslappnat) och efter att ha läst ditt inlägg verkar det mer än smart.

Jag går på konstskola och den slutar 16 mars. Fram tills dess så är min plan att ta det lugnt och endast göra det jag orkar. Minsta känning och jag går hem. Efter det tänkte jag vara hemma och inte göra ett piss fram till jag är frisk, oavsett tid.

Jag skulle dock behöva någon form av lugnande medel samt sömnpiller. Låter säkert som värsta pillernarkomanen, men jag skulle verkligen behöva det. Jag klarar inte att på egen hand varva ner :(

[Zeke_0246]

Jag känner verkligen med dig, Jontahontas!! Du är inte ensam med sådana problem, men det finns trots allt utvägar. Många människor har kommit tillbaka igen. :)

Jag gick i väggen redan 1997. Studerade teologi på högskolenivå och situationen var väldigt rörig. Det är 20 poäng per termin men tentorna var uppdelade på sådär 2-3 poäng styck och en massa skriftliga inlämningsuppgifter, vilket innebar väldigt mycket tentaläsande och en splittrad situation. Ingen tenta var på 5 poäng. Och dessutom läste vi många ämnen samtidigt.

Detta innebar att jag aldrig fick en känsla av att något var avklarat, utan ett dåligt samvete fanns ständigt närvarande. Det var alltid något som fattades, alltid något man skulle göra och aldrig känslan av att "nu är det lungt ett tag".

Så natten den 28 april 1997 vaknade jag och kände mig helt slut. Jag var alldeles svettig och kände sådan panik!! Jag kände mig övertrött. För trött för att sova, för trött för att vila, för trött för att göra något och för trött för allt faktiskt.

Jag fick helt enkelt hoppa av studierna. Jag orkade inte heller ens med en teologisk diskussion. Jag var så slut att jag inte orkade med situationer där människor hade olika uppfattningar i trosfrågor... !! Exempel: Om Kalle tyckte si och Berit så, då mådde jag fruktansvärt illa!

Det tog några år, men jag blev bättre. Kunde studera igen faktiskt på universitetsnivå. Företagsekonomi, statistik och marknadsföring. Men kände av tröttheten emellanåt. Jag löste det genom att börja läsa redan första dagen och läsa i jämnt tempo under hela kursen. Det resulterade i att jag sällan missade tentorna. Jag portionerade ut krafterna över tidsperioden. I Statistik 1-20p fick jag VG på handels i Göteborg, och det var en svår kurs.

År 2006 fick jag cancer och då gjorde sig tröttheten ånyo sig hörd. Det var som att ta några steg tillbaka faktiskt. Fick träffa terapeut och samtala. Men det var också jobbigt tyckte jag. Innan cancersjukdomen kände jag mig väldigt stark, kunde träna jättemycket. Nu blir jag väldigt trött efter träningspassen.

Jag har jobbat, men nu är jag arbetslös. I mitt förra arbete jobbade jag i kundtjänst kan man säga. Det var väldigt mycket saker att göra samtidigt!! (kände ni igen det där från teologistudierna??). Telefonerna ringde stup i kvarten, kundernas beställningar kunde vara månader försenade vilket var KATASTROF, faxen kunde gå sönder och det var min skyldighet att fixa sådant eftersom jag var "dataexperten", jag skulle fixa med hemsida m.m. men hade inget program jag kunde arbeta med (fick istället ladda ner photoshop och flash från The pirate bay) och fick ingen hjälp av medarbetare för att ta fram bilder på produkterna, chefen kunde komma inrusande när som helst och fråga efter varar som kund beställt och vara skitsur o svära o förbanna över saker, kundbeställningarna satt inte i kundpärmen utan var försvunna, osv osv. Mycket var tydligen mitt fel..

Som ny på ett ställe är det svårt att greppa alla arbetsuppgifter med en gång, men när jag frågade min kollega om hjälp blev hon oftast väldigt sur och hade otrevliga kommentarer att säga till mig. Då drar man sig för att fråga igen och risken ökar för att saker blir fel. Det är svårt att beskriva allt, men det kändes väldigt rörigt på arbetsplatsen och få saker fungerade ordentligt. Men jag vet nu att jag blir splittrad och trött när jag skall göra många saker samtidigt. Har aldrig mått så dåligt på ett arbete.

Sedan cancersjukdomen tar Lergigan för natten och denna verkar lugnande. Det positiva är att den inte är beroendeframkallande. Det negativa är kanske att den inte är så stark. Har prövat Propavan och Stilnoct, men jag upplevde att jag mådde sämre med dessa.

En viktig sak som jag tror är viktigt är att leva ett omväxlande liv. Och man skall göra saker som är roligt. Man skall göra saker som tillför positiva saker till en och som man känner bygger upp en mentalt. Det är viktigt att befinna sig i situationer där man får uppskattning och beröm. Och framförallt tanken att exempelvis du är värdefull såsom du är, inte främst pga vad du gör eller kan prestera.

Nu håller jag på att försöka byta yrkesinriktning. Har skaffat C-körkort och skall snart börja övningsköra för CE (har klarat teoriprovet för CE). C står för tung lastbil och CE tung lastbil med tungt släp. Jag hoppas på att kunna få ett praktiskt orienterat arbete där jag gör få saker samtidigt och där jag inte blir så splittrad. Jag fixar inte kundtjänst liknande arbeten och kontorsarbeten där man skall ha många bollar i luften.

Har i och med mitt nya körkort fått jobberbjudanden i Norge med hög lön, men tackat nej. På ett ställe skulle jag få jobba 60 timmar/vecka med distributionskörning. Det är för mycket just nu.

[jontahontas]

Alla ni som skrivit till mig och hjälpt mig, TACK! Att ni varit/är i samma sits är såklart förjävligt. Jag önskar verkligen ingen annan att bli utbränd.

En jobbig sak med denna känsla är bristen på förståelse jag får av mina nära. Nu när det gått så pass lång tid så har mina absolut närmaste fattat vafan det handlar om, men resten omkring mig verkar inte bry sig. Och just detta är riktigt jobbigt. Dels för att jag verkligen behöver stöd (jag gissar att jag inte är ensam om att ibland börja spontangråta, inte kunna sova samt bara vilja komma bort osv), men också för att jag själv kan glömma bort allvaret i det hela och ryckas med.

Hur som helst - att få skriva av mig och få höra era situationer är oerhört värdefullt för mig. Jag behöver/behövde det tydligen väldigt mycket. Tack än en gång.

[Zeke_0246]

Du har ju mycket inom dig. Du har ju haft ambitionen att komma med i landslaget och tränat därefter. Då har du ju mycket vilja och mycket känslor.. och de måste ju ta vägen någonstans när du inte kan träna ut dem?

Sedan tränade jag också väldigt hårt till jag kom upp till ca 25-26 år. Pga olika omständigheter slutade jag med orienteringen.. Det blir en underlig känsla i kroppen när man bara slutar sådär efter att ha tränat så hårt.

Fungerar det för dig att köra lättare joggingpass m.m. någorlunda regelbundet?

[jontahontas]

Jogga är totalt uteslutet tyvärr. Styrketräna kunde jag göra förut, men kommer inte börja med det förrens jag känner mig väldigt mycket bättre än jag gör nu. Mest för att om jag skulle börja träna igen så skulle jag ha ännu en sak på agendan cirka 3-4 gånger i veckan vilket jag inte klarar just nu.

Bör kanske tilläggas att jag styrketränade regelbundet fram tills cirka 6 veckor sen då jag sket i det helt, just pga tid och stress.

[Tolkia]

Jävlar. Skönt att veta att man inte är ensam även om din sits är förjävlig. Jag har typ inte lämnat mitt rum senaste 3 dagarna för att känslan blev värre nu när skolan började igen. Gjorde en pakt med mig själv att jag inte ska gå ut och göra något förrens det akuta är borta (nu gör det ont när jag sitter och tittar in i väggen helt avslappnat) och efter att ha läst ditt inlägg verkar det mer än smart.

Jag går på konstskola och den slutar 16 mars. Fram tills dess så är min plan att ta det lugnt och endast göra det jag orkar. Minsta känning och jag går hem. Efter det tänkte jag vara hemma och inte göra ett piss fram till jag är frisk, oavsett tid.

Jag skulle dock behöva någon form av lugnande medel samt sömnpiller. Låter säkert som värsta pillernarkomanen, men jag skulle verkligen behöva det. Jag klarar inte att på egen hand varva ner :(
När jag läser beskrivningen ovan, av hur det blir värre när du kommer tillbaka till skolan, skulle jag nog koppla hudbesvären till ångest. Observera att jag nu INTE säger att dina besvär är "inbillade" eller "bara sitter i huvudet" (skall jag skylla på någon specifik del av kroppen skulle jag snarast skylla på nervsystemet, det autonoma och det centrala i kombination). Det är långt ifrån okänt att man kan reagera med hudsymptom på stress och ångest; det är t.ex. väldigt vanligt att personer med atopiskt eksem (en okontroversiell, kroppslig åkomma som lätt kan verifieras med test, vilket ju inte utbrändhet kan på samma sätt) reagerar med uppblossning av eksem och klåda under perioder med stark stress/press/etc. Det finns en mängd olika kroppsliga, högst reella och påtagliga symptom man kan utveckla som respons på psykisk stress/att man mår dåligt själsligt; kroppen och psyket är långt ifrån så "separerade" som man ofta framställer det.

Vad jag undrar är vilken hjälp du har fått (och får, för det låter ju som om du är långt ifrån återställd)? Jag tänker då inte bara på medicinering, utan även på terapi. Har du/har du haft någon samtalskontakt? Det är ofta svårt och arbetsamt att ta sig tillbaka till ett "normalt", fungerande liv, och samtalsterapi, oftast med inriktning mot kognitiv beteendeterapi (KBT) skulle jag tro är det som man idag anser ger bäst resultat (Stresskliniken vid NUS jobbar t.ex. på detta sätt). Huruvida detta bör kombineras med mediciner beror på vilka symptom den drabbade har. Mediciner enbart löser sällan problemet, däremot kan det vara (är det nog ganska ofta) nödvändigt för att man skall kunna hantera sin situation för ögonblicket, och för att man skall kunna ta till sig behandling.

Alltså: Har du någon samtalskontakt? Om inte skulle jag råda dig att snarast söka en.

[sugarcube]

Vad jag vet så kan en ökad kortisol nivå (som då brukar kunna vara fallet vid stress) ge upphov till klåda, kliande känsla i kroppen.

[Mats J]

Ja, att vara utbränd är ett helvete, jag gick in i väggen för 4 år sedan, mådde helt jävligt, på dagarna gick jag runt som en zombie, kändes som Osten80 skrev som om jag hade 40 graders feber, och minsta stress, och nu menar jag minsta gjorde att svetten bara forsade av mig, det flimrade för ögonen och jag blev helt yr. Nätterna var ett helt helvete, ångesten var obeskrivlig, var helt övertygad om att jag skulle dö varje natt.

Sprang till läkare som en tok, för att de skulle hitta "felet". Och tillslut var det en läkare som sa att det är "utbrändhet". Fick hjälp med medicin och att styra upp mitt liv. Idag mår jag bättre men är långt ifrån bra, kan jobba igen, men blir fort trött och tål ingen stress alls. Att komma ur en utbrändhet tar jäkligt lång tid, och frågan är om man någonsin helt kommer ur den. Jag tror inte det faktiskt.

[jontahontas]

När jag läser beskrivningen ovan, av hur det blir värre när du kommer tillbaka till skolan, skulle jag nog koppla hudbesvären till ångest. Observera att jag nu INTE säger att dina besvär är "inbillade" eller "bara sitter i huvudet" (skall jag skylla på någon specifik del av kroppen skulle jag snarast skylla på nervsystemet, det autonoma och det centrala i kombination). Det är långt ifrån okänt att man kan reagera med hudsymptom på stress och ångest; det är t.ex. väldigt vanligt att personer med atopiskt eksem (en okontroversiell, kroppslig åkomma som lätt kan verifieras med test, vilket ju inte utbrändhet kan på samma sätt) reagerar med uppblossning av eksem och klåda under perioder med stark stress/press/etc. Det finns en mängd olika kroppsliga, högst reella och påtagliga symptom man kan utveckla som respons på psykisk stress/att man mår dåligt själsligt; kroppen och psyket är långt ifrån så "separerade" som man ofta framställer det.

Vad jag undrar är vilken hjälp du har fått (och får, för det låter ju som om du är långt ifrån återställd)? Jag tänker då inte bara på medicinering, utan även på terapi. Har du/har du haft någon samtalskontakt? Det är ofta svårt och arbetsamt att ta sig tillbaka till ett "normalt", fungerande liv, och samtalsterapi, oftast med inriktning mot kognitiv beteendeterapi (KBT) skulle jag tro är det som man idag anser ger bäst resultat (Stresskliniken vid NUS jobbar t.ex. på detta sätt). Huruvida detta bör kombineras med mediciner beror på vilka symptom den drabbade har. Mediciner enbart löser sällan problemet, däremot kan det vara (är det nog ganska ofta) nödvändigt för att man skall kunna hantera sin situation för ögonblicket, och för att man skall kunna ta till sig behandling.

Alltså: Har du någon samtalskontakt? Om inte skulle jag råda dig att snarast söka en.

Jag förstår hur det kan se ut, men min situation handlar i grunden om att vara utarbetad och överansträngd. Att jag fick tillbaka känslan nu när skolan började tror jag i alla fall beror på att jag gick från 100% ledigt till att ha "jobb" 9-17. Jag går på konstskola och sitter och ritar, målar hela dagarna. Jag fick ingen psykisk stress alls, utan jag upptäckte då jag satt och målade att min kropp var helt utsjasad av att måla (det är ansträngande oavsett om man är utränd eller inte i och för sig).

Med samtalskontakt antar jag att du menar professionell, och nej det har jag inte. Jag har varit hos 2 olika doktorer, och båda har talat om överansträngning. Den ena har jag varit hos 3 gånger (två i våras och ett besök i somras) och han anser att jag ska ta det lugnt och vila för att bli frisk. Sist sa han något i stil med "köp ett bra dataspel och sitt hemma ett halvår". Dock vägrade han sjukskriva mig från mitt jobb i somras för att varken magnetröntgen eller vanlig röntgen visade på några faktiska skador. Det sög med tanke på att han är en nära vän till min tränare och faktiskt nonchalerade min skada.

Jag har heller inte tagit en enda medicin, en alvedon då och då när jag har svårt att sova pga att det gör ont.

Jag skulle gärna vilja gå i någon form av samtalsterapi, men jag bor i Berlin och är för dålig på tyska för att göra det här. Kommer åka hem i mitten mars, får börja då kanske?

[jontahontas]

Ja, att vara utbränd är ett helvete, jag gick in i väggen för 4 år sedan, mådde helt jävligt, på dagarna gick jag runt som en zombie, kändes som Osten80 skrev som om jag hade 40 graders feber, och minsta stress, och nu menar jag minsta gjorde att svetten bara forsade av mig, det flimrade för ögonen och jag blev helt yr. Nätterna var ett helt helvete, ångesten var obeskrivlig, var helt övertygad om att jag skulle dö varje natt.

Sprang till läkare som en tok, för att de skulle hitta "felet". Och tillslut var det en läkare som sa att det är "utbrändhet". Fick hjälp med medicin och att styra upp mitt liv. Idag mår jag bättre men är långt ifrån bra, kan jobba igen, men blir fort trött och tål ingen stress alls. Att komma ur en utbrändhet tar jäkligt lång tid, och frågan är om man någonsin helt kommer ur den. Jag tror inte det faktiskt.

Jävlar igen. Vilken depptråd detta blir :(

Jag vill också tillägga för egen del att jag känner igen mig i delar av det du och Osten beskriver men att den här "kliande smärtan" endast är begränsad till framsidan av låren. Då stressen triggas upp är det endast i detta parti jag får ont, resten av kroppen är helt normal.

[Mats J]

Jävlar igen. Vilken depptråd detta blir :(

Jag vill också tillägga för egen del att jag känner igen mig i delar av det du och Osten beskriver men att den här "kliande smärtan" endast är begränsad till framsidan av låren. Då stressen triggas upp är det endast i detta parti jag får ont, resten av kroppen är helt normal.

Kliande smärta.

Jag hade något liknade när jag mådde som sämst (och fortfarande ibland), speciellt på nätterna. Framsida låren "kliade" och och en molade värk eller obehag. Fick gå upp och gå eller försöka stretcha. Riktigt jobbigt var det.

[jontahontas]

Kliande smärta.

Jag hade något liknade när jag mådde som sämst (och fortfarande ibland), speciellt på nätterna. Framsida låren "kliade" och och en molade värk eller obehag. Fick gå upp och gå eller försöka stretcha. Riktigt jobbigt var det.

Vad anser du vara det bästa att göra för mig annat än att vila? Är det något specifikt jag kan göra för att bli av med min kliande känsla?

Vad jag vet så kan en ökad kortisol nivå (som då brukar kunna vara fallet vid stress) ge upphov till klåda, kliande känsla i kroppen.

Och hur i så fall kan man sänka kortisolnivån?

-----

Jag har nu vilat totalt sen i tisdags och är bättre i benen och i kroppen generellt. Har knappt haft ett enda krav på mig senaste dagarna (förutom att handla mat en gång, ringa ett samtal, göra lite disk samt städa lite vilket känns av lite granna) vilket hjälpt.

Så det är uppenbart att total vila hjälper riktigt bra, men att generellt en lugn tillvaro utan krav (alla krav - en tid att passa, borsta tänderna, ta ut soporna osv) är ett medel för att bli frisk.

Men detta är ju redan klart för alla, inklusive mig. Jag vill även veta om det finns något mer jag kan göra för att bli bättre. Samtalsterapi skrev tolkia och det ska jag ta upp så fort som möjligt. Är det någon viss form av medicinering som kan hjälpa? Lugnande och sömnpiller vid akuta fall (målet är ju att vara lugn utan piller). Kan mjuk massage vara bra? Vad som helst är välkommet, jag söker inga revolutionerande lösningar, för det är ju uppenbart att lugn tillvaro är grunden, utan mer småsaker som kan vara bra att tänka på. Något som ni som varit utbrända gjorde som hjälpte er komma på bättringsvägen osv.

Fan va jag svamlar, hade säkert kunna skriva kontentan av mitt inlägg på 10% av det jag nu skrev. Hoppas någon läser.

Mvh

[Tolkia]

Medicinering är ju något du måste ta upp med en läkare; jag antar att det kan vara lite problematiskt om du för tillfället befinner dig i Tyskland och inte snackar tyska som en infödd (jag skulle själv få typ en panikattack inför blotta utsikten att behöva gå till en tysk läkare och beskriva symptom av den typ du har, och då är jag skapligt bra på tyska). Det är, som jag har förstått det, ganska vanligt att utmattningspatienter får sömnmedel utskrivet (det är vanligare än man tror även bland icke-utmattningspatienter; sömnproblem är oerhört vanligt förekommande). Huruvida lugnande är aktuellt beror nog väldigt mycket på ditt specifika fall; jag skulle tro att man i de flesta fall först provar antidepressiva, typ något SSRI-preparat (Cipramil & co.). De är inte direkt lugnande, men brukar "kapa topparna", d.v.s minska humörsvängningarna totalt och därmed ångestnivån. Det är också ofta lättare att fungera normalt med SSRI än med lugnande (lugnande tenderar ju att göra en trött och dåsig).

Ang. samtalsterapi, som jag skrev om, är den typ av terapi man oftast använder sig av vid utmattningssyndrom s.k. kognitiv beteendeterapi eller terapi inspirerad härav (finns mycket att läsa på nätet). Den utrmärker sig för att vara lösningsfokuserad, d.v.s. det handlar mer om att lära sig vad det är man gör och vad i ens omgivning det är som leder till att man mår dåligt, och sedan lära sig nya beteenden som funkar bättre, nya sätt att hantera jobbiga förhållanden man inte kan ändra på själv osv. och mindre om individens "personlighet" eller vad vi skall kalla det. En av anledningarna till att det är så pass effektivt i utmattningsfallet är, gissar jag, att många patienter med detta problem behöver hjälp med att lära sig sätta gränser både för sina egna och andras krav, och att lära sig acceptera att de inte kan göra allt, alltid och att det är normalt och OK (jag tycker att det låter som om det här passar in på din tidigare situation). Detta krävs ju för att det skall fungera och för att samma sak inte skall hända igen när "sjukperioden" är över och man skall "ut i samhället" igen

Här (http://www.vll.se/default.aspx?id=26090&refid=26091&parid=2702) skriver Stresskliniken vid Norrlands Universitetssjukhus lite om utmattningssyndrom/stress; finns även en del boktips.

Massage ju bra om man har svårt att slappna av även utan utmattningssyndrom/överansträngning, så det tycker jag avgjort att du skall prova. Det kan även vara värt det att försöka med någon typ av avspänningsövningar, den här (http://www.theta.se/Product.aspx?ProdNo=JBCD035) skivan tycker jag är bra, t.ex. Det botar kanske inget, men att minska "grundspänningen" kan säkert lindra symptomen i alla fall, om inte annat göra att du sover bättre.

[jontahontas]

Tack Tolkia! Har läst ditt svar ett par gånger och absorberat det du skrivit.

Jag kan tillägga att förra våren var jag fast besluten att bli frisk och var i princip frisk också (jag spelade tex fotboll en gång i 3 timmar och sprang hela tiden utan problem), men föll tillbaka då jag började jobba med ett kroppsarbete på sommaren (hej idiot). Tiden innan dess så fick jag mycket massage genom min klubb och det var skönt. Eller ja, skönt är inte rätt ord med tanke på att jag kved av smärta. Sån där hård massage fick jag.

Kom förresten att tänka på en sak! När jag blir stressad och blir helt söndrig i hela kroppen samt får rejäla "kliande känslor" i benen så höjs även min puls. Jag skulle kunna köpa någon form av pulsmätare och se efter var min puls ligger då dessa känslor börjar komma. Därefter skulle jag kunna sätta på någon form av alarm då pulsen börjar närma sig detta och på vis kunna reglera stressen lite.

Det låter säkert helt idiotiskt och något som någon som ännu inte lärt sig ta det lugnt gör, men faktum är att jag ibland glömmer bort(!!) att jag faktiskt är utbränd och bara lever som vanligt och så helt plötsligt är jag tillbaka. Om jag har någon form av pulsalarm som går igång när jag börjar hetsa upp mig så är det ju bara att jag sätter mig ner en kvart och vilar. Kan funka, vad tror ni/du?