Visa fullständig version : När man blir äldre - vad ändras mentalt?
Jag startade en tråd för att tag sen om vad som ändras fysiskt när man blir äldre. Summa summarum var att man växer lite mer hår på olika delar av kroppen, vissa tyckte att man lägger på sig vikt lite lättare samt att man får lite fler rynkor och visst knäont.
Hursomhaver, vad händer när man blir äldre rent mentalt? Jag läste nåns tråd där han funderade om relativitetsteorin (eller vad det nu var) vilket berodde på att han skulle ha ett prov om det hela tror jag. Det man tänker/funderar på beror ju såklart på vad man sysslar med.
Min fråga: När man blir äldre, har pluggat klart och fått en inkomst, vore det rätt att säga att man slutar filosofera så mycket om politik och filosofi (som man kanske gjorde tidigare, förutsatt att man faktiskt gjorde det när man var yngre) och istället försöker betala så lite skatt som möjligt och om möjligt rädda eventuella förhållanden man är i? Kanske ta en sup på helgen? Fila på huset/bostadsrätten? Va?
Blir man lite...mindre intellektuell ju äldre man blir? Jag misstänker starkt att så är fallet för mig. Nyhetssändningarn är ju naturligtvis intressanta men det är ju mest för att man vill veta vafan som händer med räntan. Typ.
Jag har inte blivit vuxen ännu. Det enda som har ändrats är att jag inte längre tror att jag kommer bli världskändis på fullt allvar eller att jag säger att jag "vill jobba med media".
Deceiver85
2007-09-25, 13:10
Jag skulle säga att du blir visare med åldern, till en viss gräns. Efter 70 tenderar de flesta bara att bli gamla och gaggiga.
zonecapone
2007-09-25, 13:17
Jag njuter mer av livet nu när jag passerat 40...& skiter ÄNNU MER i vad andra tycker! Softare syn på allt & mer lugn & trygg i mig själv...the ladys seems to like it too! Fler babes som smörar på mig nu än för 20 år sedan...LOL!
ZONE
Tricklev
2007-09-25, 13:25
Just ja, när du blir 40 så inser du att alla kvinnor, även sådana som ansåg sig snygga för 20årsedan, nu är galet desperata, och dom klänger alla på dig, oavsett utseende.
Så, om ni känner er fula, vänta tills ni är runt 40, då kommer självförtroende boosten. :thumbup:
Just ja, när du blir 40 så inser du att alla kvinnor, även sådana som ansåg sig snygga för 20årsedan, nu är galet desperata, och dom klänger alla på dig, oavsett utseende.
Så, om ni känner er fula, vänta tills ni är runt 40, då kommer självförtroende boosten. :thumbup:
Är du 40+?
Just ja, när du blir 40 så inser du att alla kvinnor, även sådana som ansåg sig snygga för 20årsedan, nu är galet desperata, och dom klänger alla på dig, oavsett utseende.
Så, om ni känner er fula, vänta tills ni är runt 40, då kommer självförtroende boosten. :thumbup:
:laugh:
Visare med åldern men sen gåre utför precis som när man får bonge ;) först upp till top sen ner ehhee där var man dirty
Tricklev
2007-09-25, 13:34
Är du 40+?
Nej (tyvärr?) men man har väll snackat med människor som är 40+.
Jag skulle säga att man blir mer "obrydd"; d.v.s. det blir inte fullt så noga om vad man säger, vad man gör och hur man ser ut passar in den miljö där man rör sig, det är inte lika katastrofpinsamt att göra bort sig (eller känslan varar åtminstone inte lika länge) och man blir bättre på att bjuda på sig själv (eller på sina misstag). Man slappnar av lite, m.a.o. Det är dock ingen process som går i racertempo.
Ett litet sidospår som jag känner är nödvändigt:
Är folk i min ålder (22 and counting) verkligen seriösa när de snackar politik/filosofi? Sure när man introduceras till en ny bekantskap så försöker man hålla en viss nivå på det hela. 3 timmar sedan är vi alla tillbaka på samma nivå som vi var i tioårsåldern fast med ett finare språk. Om detta inte inträffar brukar jag avfärda personerna jag börjat bekanta mig med som astråkiga, eller en osäker skara människor som alla desperat försöker hålla fasaden av "vuxenliv" vid liv.
Jag kanske är naiv här men jag tror på allvar att 95% av de som diskuterar politik på en fest/tillställning gör det för att det är ett ämne man måste ta upp för sakens skull. Politik är skittråkigt, TV-spel, film, serier, böcker, fylla samt udda intressen är det som folk gillar att prata om. Sure man kan ha ett givande samtal om en livsfilosofi, men folk som tar sin många gånger naiva eller inskränkta filosofi på för stort allvar är personer jag sällan vill spendera mer tid med.
Kanske är jag extremt omogen :S
Liten Men Fet
2007-09-25, 13:51
Jag startade en tråd för att tag sen om vad som ändras fysiskt när man blir äldre. Summa summarum var att man växer lite mer hår på olika delar av kroppen, vissa tyckte att man lägger på sig vikt lite lättare samt att man får lite fler rynkor och visst knäont.
Hursomhaver, vad händer när man blir äldre rent mentalt? Jag läste nåns tråd där han funderade om relativitetsteorin (eller vad det nu var) vilket berodde på att han skulle ha ett prov om det hela tror jag. Det man tänker/funderar på beror ju såklart på vad man sysslar med.
Min fråga: När man blir äldre, har pluggat klart och fått en inkomst, vore det rätt att säga att man slutar filosofera så mycket om politik och filosofi (som man kanske gjorde tidigare, förutsatt att man faktiskt gjorde det när man var yngre) och istället försöker betala så lite skatt som möjligt och om möjligt rädda eventuella förhållanden man är i? Kanske ta en sup på helgen? Fila på huset/bostadsrätten? Va?
Blir man lite...mindre intellektuell ju äldre man blir? Jag misstänker starkt att så är fallet för mig. Nyhetssändningarn är ju naturligtvis intressanta men det är ju mest för att man vill veta vafan som händer med räntan. Typ.
Knappast blir man mindre intellektuell, man får mer livserfarenhet och inser att världen inte är svart eller vit. Unga människor är ofta mer radikala och tror att det finns en universallösning som dom hittat och alla gamla är dumma och fast i gamla mönster.
Jag har alltid uppskattat äldre kompisars umgänge mer än yngre människor, ju mer man har gjort i livet ju fler perspektiv och erfarenheter har man att dra lärdom av. När man kommer upp i åldern så har man också fler tråkiga erfarenheter, dom flesta har en kompis eller familjemedlem som omkommit och då brukar man ändra livsinställning lite. Det senaste modet är inte så viktigt längre eller att gå ut och dansa fredag lördag varje vecka.
Jag tror man blir mer realist med åren, mindre lättlurad och kanske lite mer cynisk.
Jag skulle säga att man blir mer "obrydd"; d.v.s. det blir inte fullt så noga om vad man säger, vad man gör och hur man ser ut passar in den miljö där man rör sig, det är inte lika katastrofpinsamt att göra bort sig (eller känslan varar åtminstone inte lika länge) och man blir bättre på att bjuda på sig själv (eller på sina misstag). Man slappnar av lite, m.a.o. Det är dock ingen process som går i racertempo.
fyfan vad jag är gammal
LadyInsane
2007-09-25, 14:01
Ett litet sidospår som jag känner är nödvändigt:
Är folk i min ålder (22 and counting) verkligen seriösa när de snackar politik/filosofi? Sure när man introduceras till en ny bekantskap så försöker man hålla en viss nivå på det hela. 3 timmar sedan är vi alla tillbaka på samma nivå som vi var i tioårsåldern fast med ett finare språk. Om detta inte inträffar brukar jag avfärda personerna jag börjat bekanta mig med som astråkiga, eller en osäker skara människor som alla desperat försöker hålla fasaden av "vuxenliv" vid liv.
Jag kanske är naiv här men jag tror på allvar att 95% av de som diskuterar politik på en fest/tillställning gör det för att det är ett ämne man måste ta upp för sakens skull. Politik är skittråkigt, TV-spel, film, serier, böcker, fylla samt udda intressen är det som folk gillar att prata om. Sure man kan ha ett givande samtal om en livsfilosofi, men folk som tar sin många gånger naiva eller inskränkta filosofi på för stort allvar är personer jag sällan vill spendera mer tid med.
Kanske är jag extremt omogen :S
Jag håller med dig fullständigt!
Jag skulle säga att man blir mer "obrydd"; d.v.s. det blir inte fullt så noga om vad man säger, vad man gör och hur man ser ut passar in den miljö där man rör sig, det är inte lika katastrofpinsamt att göra bort sig (eller känslan varar åtminstone inte lika länge) och man blir bättre på att bjuda på sig själv (eller på sina misstag). Man slappnar av lite, m.a.o. Det är dock ingen process som går i racertempo.
Sådär känner jag redan nu. :Virro
"Min fråga: När man blir äldre, har pluggat klart och fått en inkomst, vore det rätt att säga att man slutar filosofera så mycket om politik och filosofi (som man kanske gjorde tidigare, förutsatt att man faktiskt gjorde det när man var yngre) och istället försöker betala så lite skatt som möjligt och om möjligt rädda eventuella förhållanden man är i? Kanske ta en sup på helgen? Fila på huset/bostadsrätten? Va?
Blir man lite...mindre intellektuell ju äldre man blir? Jag misstänker starkt att så är fallet för mig. Nyhetssändningarn är ju naturligtvis intressanta men det är ju mest för att man vill veta vafan som händer med räntan. Typ."
Tycker tvärtom. Börjar fundera och filosofiera mer nu än när man var i lägre 20 års åldern. Man har fått mer perspektiv och intryck av livet.
zonecapone
2007-09-25, 14:11
OK..FÖR ATT VARA ALVARLIG..jag är samma som jag alltid varit, men som sagt tryggare i mig själv med mer själv distans.
Love yall!
ZONE
Sådär känner jag redan nu. :Virro
Det gjorde jag också när jag var nitton och jämförde med hur det var att vara fjorton. Allt är relativt. ;)
Bronkitkorv
2007-09-25, 14:32
Inte blir man mindre intellektuell, Jag för min del filosiferar mycket mer nu än när jag var 20. Jag bryr mej mindre och mindre om vad andra kan tänkas tänka om mej också har jag märkt.
wintersnowdrift
2007-09-25, 14:34
Ett litet sidospår som jag känner är nödvändigt:
Är folk i min ålder (22 and counting) verkligen seriösa när de snackar politik/filosofi? Sure när man introduceras till en ny bekantskap så försöker man hålla en viss nivå på det hela. 3 timmar sedan är vi alla tillbaka på samma nivå som vi var i tioårsåldern fast med ett finare språk. Om detta inte inträffar brukar jag avfärda personerna jag börjat bekanta mig med som astråkiga, eller en osäker skara människor som alla desperat försöker hålla fasaden av "vuxenliv" vid liv.
Jag kanske är naiv här men jag tror på allvar att 95% av de som diskuterar politik på en fest/tillställning gör det för att det är ett ämne man måste ta upp för sakens skull. Politik är skittråkigt, TV-spel, film, serier, böcker, fylla samt udda intressen är det som folk gillar att prata om. Sure man kan ha ett givande samtal om en livsfilosofi, men folk som tar sin många gånger naiva eller inskränkta filosofi på för stort allvar är personer jag sällan vill spendera mer tid med.
Kanske är jag extremt omogen :S
Jag upplever det absolut inte som att politik skulle vara det ämne man tar upp på en fest "för sakens skull". (Jag är 20, bör kanske inflikas). Jag tycker snarare tvärt om - kutym är att snacka om hur full man var på förra festen eller senaste avsnittet av Prisonbreak. Då tycker jag att politik per definition är intressantare (men så är jag kanske astråkig också).
De flesta diskussioner går att föra på en mer eller mindre ytlig/djup nivå. Klart att det finns personer som tar sig själva på för stort allvar och kanske har en väldigt inskränkt världsbild, men det tycker jag kan ta sig uttryck inom alla samtalsämnen. Med vissa spelar det ingen roll om det är fastighetsskatten, livets mening eller Britney Spears framträdande på MTV-galan man pratar om - diskussionen blir lika platt och tråkig oavsett. Tvärt om kan intressanta personer ofta föra fram intressanta åsikter på de flesta områden.
//Kristin
En annan aspekt som iaf gäller oss som studerar på ett stort universitet är hur isolerad man egentligen är från omvärlden. Man umgås till största delen enbart med andra studenter, man lever i en vardag där ens största problem är nästa tenta eller vem man lyckades strula med förra helgen. Man kanske börjar bry sig om de vardagliga sakerna på ett annat sätt av den enkla anledningen att studier på universitet är en lekstuga för vuxna? Visst har vi ansvar, men det innefattar endast oss själva, och ibland knappt det.
Hur är egentligen sinnesnärvaron hos en student som gått från gymnasiet till universitet, visst man kanske har gjort lumpen eller rest ett halvår men är man vuxen?
Jag upplever det absolut inte som att politik skulle vara det ämne man tar upp på en fest "för sakens skull". (Jag är 20, bör kanske inflikas). Jag tycker snarare tvärt om - kutym är att snacka om hur full man var på förra festen eller senaste avsnittet av Prisonbreak. Då tycker jag att politik per definition är intressantare (men så är jag kanske astråkig också).
De flesta diskussioner går att föra på en mer eller mindre ytlig/djup nivå. Klart att det finns personer som tar sig själva på för stort allvar och kanske har en väldigt inskränkt världsbild, men det tycker jag kan ta sig uttryck inom alla samtalsämnen. Med vissa spelar det ingen roll om det är fastighetsskatten, livets mening eller Britney Spears framträdande på MTV-galan man pratar om - diskussionen blir lika platt och tråkig oavsett. Tvärt om kan intressanta personer ofta föra fram intressanta åsikter på de flesta områden.
//Kristin
Du har en vettig poäng, jag är antagligen sittningsskadad där alla av någon anledning alltid först ska försöka hävda sitt intellekt genom att nämna tråkiga saker som låter smart. Är man genuint intresserad av något (vilket man vanligtvis är om man kommer med vettiga saker) så får man även en helt annan retorik. Brinner man för något så försvinner den där osäkerheten som för de allra flesta ligger och skaver när man kallpratar om strunt.
En annan aspekt som iaf gäller oss som studerar på ett stort universitet är hur isolerad man egentligen är från omvärlden. Man umgås till största delen enbart med andra studenter, man lever i en vardag där ens största problem är nästa tenta eller vem man lyckades strula med förra helgen. Man kanske börjar bry sig om de vardagliga sakerna på ett annat sätt av den enkla anledningen att studier på universitet är en lekstuga för vuxna? Visst har vi ansvar, men det innefattar endast oss själva, och ibland knappt det.
Hur är egentligen sinnesnärvaron hos en student som gått från gymnasiet till universitet, visst man kanske har gjort lumpen eller rest ett halvår men är man vuxen?
Väl skrivet. Själv upplevde jag som student att jag var totalt isolerad från...verkligheten. Vuxen kände jag mig inte heller, det är väl först nu när jag jobbat i ett antal år man börjar känna sig...vuxen? Då gick jag direkt från gymnasiet - lumpen - universitet och bodde i ett studentghetto och hade endast studentkompisar typ.
En annan aspekt som iaf gäller oss som studerar på ett stort universitet är hur isolerad man egentligen är från omvärlden. Man umgås till största delen enbart med andra studenter, man lever i en vardag där ens största problem är nästa tenta eller vem man lyckades strula med förra helgen. Man kanske börjar bry sig om de vardagliga sakerna på ett annat sätt av den enkla anledningen att studier på universitet är en lekstuga för vuxna? Visst har vi ansvar, men det innefattar endast oss själva, och ibland knappt det.
Hur är egentligen sinnesnärvaron hos en student som gått från gymnasiet till universitet, visst man kanske har gjort lumpen eller rest ett halvår men är man vuxen?
Det här är något man ofta stöter på som universitetsanställd - man antas leva i ett elfenbenstorn, jobba i skyddad verkstad osv., intellektualiserad till den grad att man inte ens kan skruva i en propp, helt omedveten om vad som händer i världen. Jag tror att det har med personlighet att göra hur "inskränkt" eller "insnöad" man blir, mer än med var man jobbar. Det finns inget som säger att man måste umgås med enbart sina kursare när man studerar, enbart sina arbetskamrater när man börjat jobba. Eller för den delen att man måste prata om sina studier, sitt jobb eller vem som strulat med vem varje gång man träffas. Det är ju ett val man gör. Även att ha lekstuga för vuxna och skippa ansvar för allt utom sig själv och ibland även det är ett val man gör, det är inget som automatiskt tvingas på en när man kommer innanför universitetsdörrarna. Eller för den delen - man blir inte automatiskt vuxen, mogen, realistisk, i god kontakt med sin omvärld för att man INTE studerar.
Jag har endast blivit mig själv i allt högre grad.
(Fan, det där var djupt! ;) )
Väl skrivet. Själv upplevde jag som student att jag var totalt isolerad från...verkligheten. Vuxen kände jag mig inte heller, det är väl först nu när jag jobbat i ett antal år man börjar känna sig...vuxen? Då gick jag direkt från gymnasiet - lumpen - universitet och bodde i ett studentghetto och hade endast studentkompisar typ.
Jo jag gick eller går samma väg som du och ibland stör jag mig lite på att jag är väldigt obildad på vissa plan. Jag har rest en del, jobbat en del men likväl är studierna det som tagit upp större delen av hela mitt liv. Jag har märkt detta väldigt tydligt nu pga att jag tagit en paus i studierna. Jag har flyttat hem till mina föräldrar igen och börjat hänga mer med de vänner som inte pluggade efter gymnasiet. Visst på vissa plan är jag bra mycket smartare och öppen för nya vinklar, men jag märker samtidigt att min verklighetsuppfattning är grymt skev.
Kanske borde man väntat några år med att börja på studierna, tagit ett par riktiga skitjobb bara för erfarenhetens skull. Tänk så mycket man kunde lärt sig av att jobba på tex ett äldreboende ett år.
Det här är något man ofta stöter på som universitetsanställd - man antas leva i ett elfenbenstorn, jobba i skyddad verkstad osv., intellektualiserad till den grad att man inte ens kan skruva i en propp, helt omedveten om vad som händer i världen. Jag tror att det har med personlighet att göra hur "inskränkt" eller "insnöad" man blir, mer än med var man jobbar. Det finns inget som säger att man måste umgås med enbart sina kursare när man studerar, enbart sina arbetskamrater när man börjat jobba. Eller för den delen att man måste prata om sina studier, sitt jobb eller vem som strulat med vem varje gång man träffas. Det är ju ett val man gör. Även att ha lekstuga för vuxna och skippa ansvar för allt utom sig själv och ibland även det är ett val man gör, det är inget som automatiskt tvingas på en när man kommer innanför universitetsdörrarna. Eller för den delen - man blir inte automatiskt vuxen, mogen, realistisk, i god kontakt med sin omvärld för att man INTE studerar.
Självklart är det alltid ett val. Dock är det rätt svårt att rent praktiskt hitta folk i min ålder som inte pluggar nere i Lund. Visst om jag verkligen la ner energi så skulle jag säkert kunna bygga en vänskapskrets med folk som jobbar men när hela samhället är studentanpassat är det svårt. Man går till nationerna, man hänger på biblioteket och man fikar på studentfiken.
Liten Men Fet
2007-09-25, 15:23
Självklart är det alltid ett val. Dock är det rätt svårt att rent praktiskt hitta folk i min ålder som inte pluggar nere i Lund. Visst om jag verkligen la ner energi så skulle jag säkert kunna bygga en vänskapskrets med folk som jobbar men när hela samhället är studentanpassat är det svårt. Man går till nationerna, man hänger på biblioteket och man fikar på studentfiken.
Visst kan man bli lite insnöad men det gäller ju inte alla, jag har hållt till ganska länge på universitetet men jag tycker inte jag är speciellt insnöad. Det handlar ju om vad man väljer att göra, jag har haft studieuppehåll och var i kosovo 6 månader där träffade jag mycket annorlunda folk som inte var som studenter. Jag har kört lastbil på somrarna och där träffade jag också många icke-studenter. Jag är bättre bil och mc mekaniker än dom flesta jag träffar på och då pluggar jag datavetenskap, stämmer det in på normen? Motorsåg hanterar jag varje sommar när jag hjälper till hemma i skogen.
Är jag automatiskt mindre vuxen för att jag pluggar om vi jämför med en kille som är singel som mig men han har stått i fabrik sen han var 20? Jag tror inte han har så mycket mer livserfarenhet.
Jag tror det hänger mer på vad man gör på fritiden och hur gammal man är än om man är akademiker eller inte.
LadyInsane
2007-09-25, 15:32
Det gjorde jag också när jag var nitton och jämförde med hur det var att vara fjorton. Allt är relativt. ;)
Huvudet på spiken, as always;)
wintersnowdrift
2007-09-25, 16:26
Apropå studentlivet, som jag nyligen är invigd i sedan en dryg månad tillbaka, så visst är det helt klart en speciell sfär där man delvis lever isolerad från det "vanliga" (verkliga?) livet. Känslan jag fått är att studentlivet (och då är det inte främst studierna jag syftar på utan snarare allt runt omkring - nationer, fester, studentorganisationer, klubbar och evenemang av alla de slag och för alla tänkbara intresseområden) blir en egen värld om man kör "all in" och låter sig absorberas fullständigt av atmosfären. Jag märker helt klart skillnad från både gymnasiet och mitt år som förvärvsarbetande.
Som Tolkia och Liten Men Fet skriver behöver man ju ändå inte bli "inskränkt", i alla fall inte i den meningen att man helt förlorar verklighetsuppfattningen. Studenter är ju trots allt människor fortfarande och inte aliens (OK, bortsett från en del teknologer då) och så länge man inte blir socialt isolerad tror jag att man ganska lätt kommer kunna växla mellan olika miljöer. Jag tror heller inte att studenter skulle vara mer inskränkta än industriarbetare egentligen - klart att glasögonen ur vilka man betraktar den övriga världen färgas mest av den omgivning man vistas i.
//Kristin
Jag njuter mer av livet nu när jag passerat 40...& skiter ÄNNU MER i vad andra tycker! Softare syn på allt & mer lugn & trygg i mig själv...the ladys seems to like it too! Fler babes som smörar på mig nu än för 20 år sedan...LOL!
ZONE
:hbang:
jag är också 40+ och håller med Zone till 100% !!!!
Allt blir lugnare och man blir mer tolerant.
Att jag dessutom är i mitt livs form, med mer muskler och
mindre fett än jag nånsin haft tidigare, gör ju inte saken sämre....*slap*
Man blir gubbsjuk.
Det har man väl varit sen puberteten?
Ett litet sidospår som jag känner är nödvändigt:
Är folk i min ålder (22 and counting) verkligen seriösa när de snackar politik/filosofi? Sure när man introduceras till en ny bekantskap så försöker man hålla en viss nivå på det hela. 3 timmar sedan är vi alla tillbaka på samma nivå som vi var i tioårsåldern fast med ett finare språk. Om detta inte inträffar brukar jag avfärda personerna jag börjat bekanta mig med som astråkiga, eller en osäker skara människor som alla desperat försöker hålla fasaden av "vuxenliv" vid liv.
.......
jag diskuterade nog mer politik när jag var 18-20 och runt där. Då var det mycket sånt snack i alla sammanhang. Numera orkar jag inte för det blir så mycket missförstånd då få har koll på hur det defakto fungerar vilket är ok. Men arbetar man med samhällsfrågor blir det jobbigt.
Antar att det är lika för en som jobbar prof med aktieplaceringar och prata med någon som bara har lite koll på börsen och bara tycker det är kul.
Det har man väl varit sen puberteten?
har du inte missat definitionen av gubbsjuk?
att vara 16 och kåt på en jämnårig är inte att vara gubbsjuk
:hbang:
jag är också 40+ och håller med Zone till 100% !!!!
Allt blir lugnare och man blir mer tolerant.
Att jag dessutom är i mitt livs form, med mer muskler och
mindre fett än jag nånsin haft tidigare, gör ju inte saken sämre....*slap*
+2289. Jag har blivit mer tolerant , snäll och överseende med det mesta. Nästan mesig :laugh: Fast jag har nog aldrig varit i så här bra form*flex*
Måste hålla med de flesta föregående talare. Man blir inte mindre intellektuell, bara mindre stressad och angelägen över att alla måste veta att man är så smart.
Spenderade 20-årsåldern med att vara stressad över att alla sa till mig att "man måste hitta siig sjääälv". (särskilt eftersom jag skaffade familj väldigt tidigt. Det var ju konstigt, tyckte hitta sig själv-maffian)
Sen blev jag 30 och en dag stannade jag upp och tänkte, vad i hela friden..hitta mig själv? Jag står ju här! Och sen var det bra med det.
har du inte missat definitionen av gubbsjuk?
att vara 16 och kåt på en jämnårig är inte att vara gubbsjuk
Poängen var att det inte är något som ändras mentalt, utan kanske en av de få saker som inte ändras.
:hbang:
jag är också 40+ och håller med Zone till 100% !!!!
Allt blir lugnare och man blir mer tolerant.
Att jag dessutom är i mitt livs form, med mer muskler och
mindre fett än jag nånsin haft tidigare, gör ju inte saken sämre....*slap*
+2289. Jag har blivit mer tolerant , snäll och överseende med det mesta. Nästan mesig :laugh: Fast jag har nog aldrig varit i så här bra form*flex*
Så det är det man har att se fram emot... att bli en rippad tönt.
:D
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.